Sista besöket hos barnmorskan

Idag var vi hos barnmorskan för sista gången innan knytet kommer. Vi har gått över 9 dagar nu och min vikt idag är 75.4 kg vilket i praktiken innebär att jag från graviditetens början sammanlagt ökat ca 11.5 kg. Vilket väl är det som sägs vara normalt. Syns ju ingenstans direkt att jag ökat (bortsett från magen då och brösten), men känner mig smalare på andra ställen särskilt armarna. Har ju kunnat ha i princip samma kläder hela tiden, bortsett från tröjor o klänningar som blivit trånga, men det är ju inte så konstigt.

 

Slutmåttet på magen 38 cm. Med andra ord samma som förra veckan vilket var väntat med tanke på att magen har sjunkt o så med.

 

Vi fick se barnets hjärta på ultraljud idag med förövrigt. För hon hade ändå maskinen inne och då tyckte hon att vi kunde kika. Vilket var roligt, för man såg så tydligt hjärtat som slog därinne i kroppen. Såg huvudbenet med o så. Mer gick ju inte se med tanke på hur trångt det är där inne.

 

Hon gjorde även en hinnsvepning på mig. Inte så där vansinnigt skönt direkt. Gjorde ganska ont, fast det gick ju över. Gör mer ont nu efteråt när jag går o så. Vi får väl se om den gör någon nytta. I övrigt föreslog hon en färdknäpp. Hon sa förövrigt att jag är öppen ett par centimeter iallafall och att det var mjukt så hon trodde det var på gång.

 

Om det nu inte kommer igång så ska vi på tisdag ringa och boka tid för igångsättning på onsdag och eftersom jag kommit såpass långt redan nu så skulle barnet tydligen komma samma dag. Så på onsdag har vi garanterat vår bebis. Känns ju ganska galet egentligen. Så som vi har väntat.

 

//Martina

Det blev en...

5+ nu. Dagarna blir tyngre o tyngre att ta sig igenom. Hur Jag än
försöker tänka positivt o tänka på stunden när de säger att det blev
en ... Vad det nu blir. Jag vet att allt, precis allting kommer vara
värt det i den stunden.

Men vägen dit känns jobbigare o jobbigare.

Höjdpunkter just nu:
*är att johan är hemma. Så jag slipper gå ensam o oroa mig för att
allt ska sätta igång när han är som längst bort från mig.
*att magen sjunkit ner så andningen åtminstone är lättare.
*tackvare att johan är hemma blir massa saker gjorda. Såsom väggar som
ska målas blir målade.
*jag vet att vi trots allt har max 9 dagar innan förlossningen sätts igång.

Dagarna går upp o ner. Stundtals värker det i kroppen så dant att jag
inte vet vart jag ska ta vägen. Stundtals är det lugnt. Min vetekudde
har hamnat nånstans i flytten. Så kan inte använda den så som jag
brukar.

Stundtals är jag så rastlös o frustrerad att jag inte vet var jag ska ta vägen.

Vi kan inte gå ut o gå. Vi skulle ändå bara komma en kort bit. Det är
så knöligt att få på skorna numera. Johan får hjälpa mig varje gång så
det är bara när vi ska iväg o göra nåt jag orkar krångla.

Jag hoppas verkligen att knytet vill komma fram snart. Även om jag
njuter av egentiden med johan så längtar vi båda två efter vår bebis.

Och efter alla samtal o undran från släkt o vänner verkar det inte
bara vara vi som längtar...

//Martina

Julafton

Nu är det julafton. Visserligen precis blivit julafton men ändock julafton. Ingen bebis har kommit. Vi väntar fortfarande med spänning. Förvärkarna har kommit till och från och stannat ett tag, sen försvunnit igen. "Mensvärk" har jag haft det med. Så kroppen förbereder väl sig sakta men säkert.

 

Lite svårt att veta vad som är vad för har haft känningar av foglossningarna med de senaste dagarna, blandat med mensvärk. Och vet inte om foglossningen i själva verket är nåt annat.

 

Sen i tisdags har Johan varit hemma med mig, vilket har gjort att väntan på bebis inte känts lika jobbigt trots övertiden. Även om vi vill ha ut vårt knyte snart. Men just nu känns det som att har den ändå väntat så länge klarar vi oss utan bebis även på julafton.. Men vi får se, fylla år på julafton är det ju många andra som gör med, så det går väl det också.

 

Vi får se hur många dagar plus det blir helt enkelt. Julafton är +3. 

 

//Martina

På g?

Lagom tills att pappa o johan började bli klara började jag få
mensvärk. Låter konstigt att benämna det så men är ju så det känns.
Ganska intensiv men inte ohanterbar. Den höll i sig till o från tills
ganska nyss. Förhoppningsvis pausar den bara o tänker återkomma i
större styrka om en stund igen. Så nu har jag gått o lagt mig så jag
ska orka med.

Vad som däremot varit mer intensivt än vanligt är knytet. Mycket mer
aktivt än vanligt o mer intensivt. Kändes ett tag som att knytet
tänkte ta vägen genom huden istället. Jag tolkar det som att knytet
vill ut till världen snart.
Jag hoppas verkligen att allt inte tänkte stanna av igen. För första
gången nånsin längtar jag efter att smärtan kommer igång ännu mer.
Fast det är klart en timme sömn vore också skönt.

Föda barn kan vi ju göra imon ;)

Nu orkar jag inte skriva mer är så knöligt att skriva på telefonen.

//Martina

Så när tänkte knytet komma?

Min gissning var ju att Knytet skulle komma den 17:e, med andra ord igår. Och med tanke på att jag fortfarande sitter här och är gravid så kan man ju enkelt konstatera att jag hade fel. Några gissade även på den 13:e december. Det var också fel. Men de allra flesta har sina gissningar kvar. Tillexempel gissade Knytets farmor på den 20:e, som är på måndag. Det är inte alls omöjligt. Alice tycker också det vore roligt med 20:e så hon får vara exakt 6 månader äldre. (Men mest tror jag det är för att hon alltid ska komma ihåg när knytet fyller år..).

 

Jag trodde jag skulle få rätt först, för i torsdagskväll hade jag några rejäla förvärkar. Men tji fick jag, det upphörde igen. Det var nog mest bara för att retas. Nu har vi slutat gissa och börjat önska istället. Vill ju ha det lilla knytet i famnen och få se vad det är för en filur som hållt sig gömd därinne.

 

Förra helgen flyttade vi till hus. Det hade ju varit skönt att säga att vi flyttat till eget hus. Men så är det inte riktigt. Vi kommer bo här själva vår lilla familj, men vi äger inte huset utan vi kommer bara hyra det. Men vi får ju ta hand om huset till stor del som vårt eget. Och det känns skönt. Vi har trots den korta tiden boendes här kommit riktigt långt tycker jag. Inte så mycket tack vare mig, jag är tämligen oskyldig till det mesta. Men Johan jobbar dubbelt. Först på jobbet och sen när han kommer hem. Inte mycket tid jag har honom sittandes i soffan hos mig inte. Tyvärr. Men när vi är klara och när Knytet kommit får vi nog sällskap igen.

 

Jag jobbade sista dagen i måndags, och fick vara den stolta läraren över mina elever som gjorde så bra ifrån sig. Det var lite jobbigt att behöva kliva upp så vansinnigt tidigt dock, fick ju åka med Johan in till stan, så vi åkte redan 6.20. Från 7 nåt sånt var jag på jobbet. Och trots attt min kropp tyckte att fyra var lagom tid att vakna var jag inte så värst trött. Sen blev det luciatåg och nu kan jag med rak rygg säga att jag har planerat ett luciatåg, övat in det och sen genomfört det. Denna gång som dirigent och samordnare och det blev så himla fint. Jag fick vara så stolt och det var många som tackade efteråt. Vansinnigt konstigt att inte komma tillbaka dit och vara lärare när jag varit mammaledig.

 

Det har varit vansinnigt roligt att få jobba som musiklärare en termin istället för assistentjobbet. Två helt skiljda världar. Men det är det som varit så skönt.

 

Övriga dagar denna veckan har jag varit hemma och gjort ingenting i princip. I tisdags var Johan ledig och då var vi nere hos barnmorskan här i Skillingaryd. Hon var bra, men inte alls som den förra. Men som Johan sa, det är nog ytterst få som är som hon. Sen var vi på familjerätten på socialkontoret och meddelade att det är Johan som är pappan till barnet. Så när de får in från sjukhuset att vi fött ett barn, så kan de göra ärendet lite fortare.

 

Idag kommer pappa hit och fikar och Johan har åkt iväg för att hämta ved hos Elisabeth och Andreas. Så det ska pappa hjälpa till med sen att få in. Skönt det. Så slipper Johan göra allt bärarbete själv.

 

//Martina

Smärta..

Efter morgonens hormonutbrott eller mest "nu är jag trött på det här"-känsla är kvar. Delvis kring det jag skrev ang andras tankar o sätt att bete sig. Men mest är jag så vansinnigt frustrerad över att inte klara av något. Kom iväg till jobbet imorse, men det var knappt. Sittandes hade jag inte ont under arbetstid. Det gick över.. Nu har jag ont i vilken position jag än är. Johan har varit ute i huset och så, men jag stannade hemma i lägenheten. För det var ingen idé. Bara jobbigt att åka ut o må dåligt bland folk. Så har legat i princip hela tiden sen jag kom hem. Uppbullad bland täcken och kuddar för att kunna ligga ner med så lite ont som möjligt. Suck. Jag blir tokig. Är fogarna än så länge. Ytterst få förvärkar.

 

Så än så länge är det (tack gode gud) inte dags för förlossning. Men ska smärtan öka och fortsätta så här, så får det hemskt gärna bara vara några få dagar kvar. Det driver mig till vansinne att ha så ont. Och särskilt nu när jag vet hur mycket som behöver göras. Som jag skulle vilja hjälpa till med, så johan slapp göra allt. Men det går inte. Så det är skönt att inflyttandet är imorgon, för då kan vi andas ut lite sen.

 

Nu är det väl dags att försöka sova, så vi orkar med imorgon.

 

//Martina

Hormonvrede?

Jag har varit ganska glatt befriad ifrån hormonvrede under graviditeten. (Ännu gladare över det faktumet är väl Johan..) Om det har att göra med att jag samtidigt mått så bra i kärleken eller att jag helt enkelt inte är ett pain in the ass när jag är gravid (kanske blir värre sen när grav. hormonerna försvinner... haha). Vi får se. Men jag känner mig inte så himla annorlunda. Hormonutbrotten har mest varit i tårar och i det faktum att jag varit så nedstämd osv. Men inte i ilska.

 

Däremot finns det vissa saker jag stör mig på lite extra mycket. Och det är när folk drar allas graviditet över en kam. Det finns lika många olika graviditeter och förlossningar som det finns havande och födande kvinnor. Ingen har exakt en likadan som någon annan. Och att påstå det är bara korkat.

 

Jag räknar kallt med att förlossningen blir skitjobbig och samtidigt som det är det bästa jag genomfört (med tanke på vårt lilla knytemirakel som kommer efteråt) så kommer det vara den jobbigaste upplevelsen jag varit med om. Vissa får supersmidiga förlossningar, och det är bara att gratulera tänk vad underbart! Men jag tror inte jag får det, tror verkligen tvärtom. Men det stör mig inte så mycket. Jag är övertygad om att jag minst en gång kommer ropa att jag inte vill vara kvar, att jag ger upp och att jag inte kommer kunna genomföra det hela. Men jag vet att jag kommer ta mig igenom det och jag vet att jag får hålla vårt lilla kärleksbevis i famnen strax efter jag lyckats genomföra eländet.

 

Att det då finns dem som hävdar att oavsett vad så är alltid förlossningen värst, eller som hävdar att graviditeten är underbar att genomföra, eller tvärt om. Som säger att förlossningen är det lättaste och graviditeten det jobbigaste osv... Inte som säger "jag tyckte att.." utan "det är fakta". Sånt stör mig. 

 

Själv hävdar jag att graviditeten är värre än förlossningen. För förlossningen kan jag se slutet på. Jag vet att den inte kommer vara i oviss tid såsom flera veckor eller månader. Och intensiv smärta som jag kan förstå har jag mycket lättare för. Jag tror inte att jag kommer må psykiskt dåligt av att föda barn. Däremot så tror jag att det kommer ta på kroppen. Gällande graviditeten så tycker jag det värsta har varit att inte veta om smärtor och krämpor kommer gå över innan förlossningen (vet inte ens om de går över efter förlossningen). Och jag har ofta gråtit och inte velat vara med mer. (Givetvis vill jag ju vara kvar som så, men ibland orkade jag knappt).

 

Min graviditetssammanfattning ser ut som följande:

v.7-13 Garanterad att spy minst en gång om dagen
v.14- slutet. Mår fortfarande illa stundtals och spyr då och då utan förvarning från kroppen. Oftast när jag inte mått illa alls. Utan för att jag borstat tänderna när kroppen inte velat eller har hostat så att kroppen inte kunnat låta bli.

ca v. 11 - slutet. Ledvärk och smärtor över rygg och axlar. I skrivande stund har jag egentligen svårt för att knyta händerna för att det gör så ont i fingrarna. Ryggvärken är ingen idé att fundera över, den blir värre för varje dag.

Sjukskriven från v. 13 på halvtid.

v.20- slutet. Foglossning. I början inte så jobbigt. Sen blev det mer och mer. Och nu vissa dagar kan jag knappt ta mig framåt. Jag har inte fått sova ordentligt ungefär lika länge om inte längre pågrund av alla smärtor. Kan inte vända mig själv och nu kan jag knappt vända mig alls. Jag är inte särskilt stor men jag har så ont och då går det inte oavsett.

 

Samtidigt har jag mått psykiskt dåligt över all press över att inte försäkringskassan sköter sig och att jag fått jaga efter dem för att få ordning på min sjukpenning. Tog så många veckor att jag inte ens orkar räkna efter. Har varit nedstämd och fått gå till psykolog för att prata av mig.

 

Dessutom är det så mycket annat som tärt så som att jag inte kunnat jobba med det jag vill (vilket ju sen löste sig till förträfflighet som så) och inte så mycket som jag vill. Att bara gå hemma är skitjobbigt när man inte vill.

 

Har haft fina stunder med. Helt klart. Och det är de små stunderna som gör allt värt att genomföra. Sparkarna var ett tag det mysigaste som fanns! Nu är det mest ont när det sparkas, eftersom utrymmet är så begränsat. Men vi är å andra sidan i v. 39 så det är kanske inte så himla konstigt alls. Och jag står ut, för nu är det inte länge kvar.

 

Hoppas att jag ska hinna andas lite innan förlossningen med.

 

Men nu ska jag sluta sprida hormonvrede (?!) och äta frukost för om drygt 20 min måste jag gå till jobbet. Och med tanke på att jag knappt tog mig upp i morse så är det väl bäst att gå i god tid.

 

//Martina

Förlovning och myshelg

Just nu känner jag mig så himla glad. Dels idag har jag pratat med 3, som strulat med mitt modem helt i onödan och som genom hjälp ovanifrån plötsligt inte strular nåt och har godkänt o allt. Så nu fick jag säga upp det utan knussel. Skönt det, sist ville jag nästan gråta när jag pratat klart med dem.

 

Har pratat med pelletsleverantören och han är trevlig och lätt att ha och göra med, så det känns ju tryggt att veta att vi dels stödjer en lokal leverantör och dels får en som det känns som man kan lita på.

 

Har dessutom pratat med Ica för behövde beställa ett nytt kort, och hon i kundtjänst var så vansinnigt trevlig hon med och hjälpte mig så gott hon kunde. Som grädde på moset var min chef just här och lämnade av en julklapp till mig. Den får dock vänta tills julafton (om jag kan hålla mig!).

 

I helgen var det meningen att vi skulle gå ut och äta julbord och få rå om varann lite. Men Johan överraskade mig på morgonen med att säga att han bokat en natt på ett hotell där det fanns tillgång till bubbelpool i källaren. Och bubbelpoolen var ju för att jag har så ont och behöver få komma i varmt vatten o så. Himla fint tänkt. Så efter att ha ätit frukost på fik på morgonen (vilket vi bestämt redan på fredagen efter en koll i kylen och insett hur tom den var), åkte vi hem o packade ner lite grejer innan vi åkte till hotellet.

 

Väl där kunde vi ta det lugnt och bara vara. Inget flyttdamm i närheten och inte en enda kartong. Skönt bara det. Sen gjorde vi oss i ordning, och Johan var så stilig i kostym och allt.  Jag kom som tur var i en klänning jag med så kunde vara lite fin jag med. Sen gick vi och åt julbord och det var så gott! Massor av olika godsaker fick vi i oss innan vi traskade tillbaka till hotellet och gick ner och badade i poolen.

 

Allt var så fint och det var verkligen skönt med en hel dags avkoppling. Var ju avkoppling dagen efter med i princip då vi åt hotellfrukost innan vi åkte hem och packade bilen full av lådor och barnvagnen och åkte till huset. För nu var det dags att få nycklarna. Så skönt att ha börjat flytta in och börjat packa upp. Allt vi tagit dit har vi packat upp och in i skåpen. Så har kommit en bra bit på väg redan.

 

I måndags var vi också ute i huset med saker. Johan fick visa sin starka sida och bära ner 52 säckar pellets i källaren. Kändes lite hemskt att inte kunna hjälpa till, men det är ju förståligt. Tur det!

 

Igår däremot var vi inte i huset. Däremot köpte vi färg och så som vi ska börja måla med idag.

 

Men framförallt så förlovade vi oss. Vi har ju pratat om både förlovning och bröllop så vi visste ju vad den andre tyckte. Men mer och mer har jag känt att jag vill fria till Johan. Men inte vetat hur, många tankar har farit genom huvudet. Men igår kring lunch när jag stod i duschen kom jag på hur jag ville göra.

 

Så då gick det från tanke till handling ganska fort. Först städade jag hallen, sittandes på golvet, nåt annat gick ju inte. Sen skrev jag lappar (av gamla kuvert jag klippte i tu, för papper är en bristvara nu när den är nedpackad) med olika saker jag älskar med Johan. Och la på golvet i hallen med ett ljus ståendes vid dem och en ljusstake på hyllan som lyste upp. Sen satt jag i köket (skitnervös, varför vet jag inte. Men det är väl för att det är så stort. Känslan är så riktig och det är liksom inte nåt lättvindigt beslut. Denna gången är det verkligen på riktigt vi bestämmer oss för att leva ihop) och väntade på Johan. Så kom han in och hann inte börja säga något för jag tystade honom. Hade tänkt säga massa saker men fick inte fram ett ljud. Mer än "jag är inte färdig" som svar på att Johan tyckte jag hade gjort fint. Eftersom jag på nåt sätt insett att jag nog inte skulle få fatt i talförmågan hade jag tagit en ringask som var tom och lagt i en lapp där jag frågade om han ville gifta sig med mig. Och det ville han (tur det!).

 

Så 7 dec 2010 får det stå i ringarna sen när vi gör dem. Vill vänta ut bebis först dock så att mina händer kan visa om de varit svullna eller ej nu under graviditeten. Lite trist på sätt och vis, vill ju ha en ring, för det är ett så tydligt tecken. Men det är egentligen oväsentligt, vi vet ju ändå hur läget är.

 

Vi förlovar oss i tanken att vi ska gifta oss, till skillnad från många som förlovar sig för att tänka fortsätta vara det. Sen när, det återstår att se. Vi har inte riktigt kommit dit i plan och tanke ännu.

 

//Martina

Knytet lyssnar på musik

Ikväll har Johan och Knytet lyssnat på musik. Johan tryckte telefonen mot magen på ena sidan och låg själv på andra sidan. Och jag fick inte kommentera för jag störde när de lyssnade på musik. :) Mysigt ändå tyckte jag (bortsett från kommentarerna om att mamma är dum, när jag frågade nåt.. Men men. Är ju lite svårt för dem att vara ensamma nu när knytet fortfarande befinner sig innanför.

 

Det är bara att inse att det närmar sig nu förövrigt. Vi är i vecka 38 och ja, knytet kan komma när som helst. Det jag funderar mest på gällande förlossningen är egentligen själva grejen att vattnet går. Hur ska jag veta att det är vattnet och att jag inte kissar ner mig. Hörde om en på min chefs jobb som fick en sån där vattenavgång där allt vatten bara forsade mitt på ett café i stan. Så hon satte ner koppen och gick därifrån. När vattnet kommer hoppas jag att jag är hemma. Men det är sannerligen ingen garanti. Jag tänker mest att det nog inte kommer innan det är meningen.

 

Har egentligen massor jag skulle behöva skriva om, men det kommer aldrig när jag väl sitter här.

 

I onsdags skulle vi ha träffat den nya barnmorskan men hon var sjuk. Så blev bara att vi lämnade in ett urinprov för koll om urinvägsinfektion. Har dock inte fått svar ännu. Så vi får se. Förhoppningsvis inte.

 

//Martina

Första advent

Häromdagen skrev jag ett inlägg om julen. Dock på min ursprungliga blogg, passade bättre där på nå vis. Vi plockade fram en ljusstake och idag har vi tänt det första ljuset. Nedräkningen är startad. Känns lite konstigt att veta att samma nedräkning som är till jul, i princip gäller även för knytet. För varje ljus vi tänder, desto närmre att få hålla vårt lilla knyte i famnen.

 

Igår var ingen bra graviditetsdag. Vid fem vaknade jag (som vanligt) och gick på toa. Men kunde knappt gå på mitt högerben, det gjorde så vansinnigt ont. Låg vaken ett tag och somnade om. Nästa gång gick det bättre fram till toan. Men väl där började det krampa. Så sen var det bara att ligga ner och härda ut. Det krampade och jag grät för att det gjorde så ont. Krampen gick över, men fogarna och benet gjorde ont resten av dagen med. Vi gick på stan en sväng ändå, i lugnt och sakta mak. Varje steg gjorde egentligen ont, men ville inte vara hemma och isoleras.

 

Idag är det än så länge bättre rent värkmässigt. Så förhoppningsvis håller det i sig.

 

Nu ska vi till kyrkan och lyssna till körerna och adventsgudstjänsten. Idag ska vi gå i Ekhagskyrkan, som egentligen ligger närmst. Erik är präst och det var bra länge sen jag hörde honom predika, så det blir nog bra. Förhoppningsvis är Karin och barnen där med så man får träffa dom.

 

//Martina

Sammanställning av värden

Vecka:                 10  *     22    *      24   *    28    *   31   *     34    *     36

Vikt:                    63    *     -       *    66    *   69   *    69    *    71     *    72          

Hb:                      -      *  144      *     -    *    139   *     -    *     -      *      -
 
P-glukos:            5,3    *     -      *     7,0   *   5,9    *   6,2  *      -      *     -

Blodtryck:      120/80  * 110/80   *  100/70 * 100/65 * 105/70 *  95/65  * 105/65

Livmodermått:      -     *     -       *    26     *   28   *   31    *     33     *    35

Fosterljud:         -       *   150    *   150    *  155   *  145   *    145    *  145

Detta är vad som står i journalen. Gällande vikten har den stundtals varit x.5 och då har hon rundat uppåt eller neråt. Gällande fosterljuden har det varierat kraftigt och tillslut blivit nåt slags mellanläge. Vecka 36 tillex var det 137 från början sen ökade det massor och sen lugnade det sig och 145 blev då ett snitt.

//Martina

v. 37

Ok, vi har gått in i vecka 37. I praktiken betyder det att knytet skulle kunna få för sig att anlända. Jag hoppas dock att h*n väntar tills vi flyttat. Så knytet slipper bo här i röran. Räcker att vi får göra det. Samtidigt så längtar vi nog båda två efter att få se det lilla livet vi har skapat. Jag vill se vad det är för kön. Jag har trott sen v. 7 eller nåt att det är en pojke. Men ska man gå på illamåendet som liksom aldrig riktigt lämnat mig är det hög möjlighet till en flicka. Oavsett vad så kommer det bli det bästa vi kan få. Vi har namn oavsett kön. Om nu vårt barn behagar se ut som något av namnen.. vi får se.

 

Jag födde barn inatt kom jag på nu. Eller nej, själva födandet var inte med. Men jag hade vårt barn och det skulle vara nyfött men det var mycket större än ett nyfött. Det var oavsett ett välskapt och fint barn. Men troligtvis inte alls i närheten av hur vårt kommer se ut.

 

Igår var vi på vårt sista besök hos våran barnmorska som har varit så himla bra.. Hon ska sluta här och börja jobba i nässjö istället. Bra för dom, synd för oss. Men hon skulle följa oss via journalen ändå. Och hålla utkik i tidningen. För hon gillade inte att släppa oss nu när det var så nära. Fint det tycker jag.

 

Nästa vecka ska vi få träffa vår nya barnmorska nere i Skillingaryd. Hoppas hon är lika bra som den vi haft nu.Och eftersom vi inte var helt säkra på att kunna se min journal där nere, så fick jag den i handen. Så nu kan jag läsa allting som varit. Och konstaterar att blodtrycket varit lågt eg hela tiden. Ska sammanfatta värdena hur de varit i nästa inlägg.

 

Förövrigt är foglossningarna inga roliga nu. Igår var jag tvungen att bryta efter halva dagen. Hade planering och en lektion kvar. Men icke kunde knappt ta mig framåt. Hade ont redan när jag vaknade. Men gick ändå. Kände att det var så viktigt med lucia o julspelsövningarna att jag tänkte kämpa. Men det blev nog mest värre av det.

 

Blev hemma idag med. Hade dessutom planerat dagens lektioner så jag kunde lämna över det till en vikarie. Imorgon ska jag gå, för då är det jul o luciaövningar igen som gäller. Ska även prata med rektorn om att gå ner lite i tid nästa vecka. Veckan efter tänkte jag gå ner rejält i tid och i princip sluta helt. Sen är det ju flytt o efter det funkar det inte. Kan inte ta mig så långt det kommer inte funka. Behöver väl oavsett iofs komma ner i varv lite innan bebisen kommer.

 

I förrgår mådde jag så där illa igen förövrigt. Halsbränna som inte var att leka med hela dagen och sen på kvällen hostade jag så jag nästan ville gå och tvinga mig själv att spy för att bli av med illamåendet. Behövde dock inte fundera så länge för nästa gång jag hostade hade kroppen själv bestämt sig. Så fick ligga och hulka länge. Spolade och behövde igen. Den gången blev det dock bara nån brunröd sörja. Jag tänkte på blod och ringde sjukvården. Hon bad mig ringa igen om det hände igen och om jag fick jätteont i magen. Skulle även vara uppmärksam på om det blev mörkare nästan svart. För då var det risk för magsår. Hujja. Blev dock inget mer så behövde inte ringa.

 

Nu mår jag bra, om jag bortser från värken. Den är inte bra. Men resten av mig mår bra.

 

//Martina

Pengar!

Det var på riktigt, idag när jag loggade in på försäkringskassans hemsida så stod det att det var dags för utbetalning på måndag. Som vi har väntat. Allt kommer i en klumpsumma och det kändes som det var mindre än det borde vara. Men samtidigt så vet jag inte hur man räknar. Och om det är så att man skattar på de där pengarna så var det ju inte riktigt lika lite. Men men, nästan 12000 plus känns trots allt ändå som en vinst.

 

Så skönt att de godkände mig, trots att jag är gravid och sjukskriven för foglossning.

 

Jag känner mig mer orörlig för varje dag som går, och med tanke på att vi ju är i vecka 36 nu så är väl inte det så där jättekonstigt.

 

Vårt barn blir dagligen matat med julmusik förövrigt. Mycket lucia och jul nu i skolan och det är ju inte bara eleverna som behöver öva. Jag behöver också öva för att kunna lära dem. Lyssnar på julmusik lite hemma med. Och när vi var på ullared i söndags köpte vi en ny julstjärna så den har Johan hängt upp. Mysigt, men konstig att det är så lång tid kvar. Julen är ju så påtaglig i mitt huvud just nu.

 

Idag sorterade jag barnsakerna och har börjat tvätta upp det så vi kan packa ner dem. Har köpt en plastlåda att packa barnsaker i, så att det finns lättillgängligt sen när vi behöver det. Man vet ju inte riktigt när knytet behagar dyka upp. Det återstår att se. Vi får vänta med spänning...

 

//Martina

Äntligen?

Jag har förhoppningsvis pratat med min handläggare för sista gången nu. När hon ringde idag, så verkar allting vara klart. Men min sjukskrivning går ut imorgon så hon skulle vänta tills dess och få med allting. Men jag vågar inte hoppas förens jag har pengarna på kontot. Så håller tummarna och hoppas nåt vansinnigt.

 

Förövrigt börjar det bli galet jobbigt att ta sig upp ur sängen numera. Bara att inse att det blir värre o värre och ska hålla på några veckor till. Men det kommer ju nåt fint av det i slutändan. Det är ju skönt att det växer som så. Hade ju varit fruktansvärt annars.

 

Men nu ska jag försöka sova, det brukar gå så där. Men bättre några timmar än inga.

 

Godnatt

 

//Martina

Mage i vägen

Ju mer tiden gått desto mer ivägen har magen hamnat. Att ta på skorna
är ett projekt dagligen. Jag måste leta rätt på ett par kängor med
dragkedja. Har ett par stövlar o ett par knytkängor så knöligt både
och.

Ikväll skulle jag fila fötterna o klippa naglarna. Det är sannerligen
inget enkelt projekt. Nu är det gjort men det tog kraft.

Imon bitti ska vi till varberg o träffa mäklaren. Jag åker med om jag
orkar. Ska åka innan sex på morgonen så är inte helt hundra. Brukar
visserligen alltid vakna vid fem för kisspaus o sen är jag vaken en
stund. Men det tar kraft att åka långt med.

Nu ska jag försöka sova. Godnatt.

//Martina

v. 35

Ok, fem veckor kvar. Galet!

 

Igår var ingen bra graviddag. Vaknade först och kände mig så glad åt att inte må illa. Tänkte att det var sannerligen tur att jag hade ätit en macka så sent kvällen innan. Men att inte må illa är tydligen ingen garanti på att man inte spyr. Strax innan jag skulle gå borstade jag tänderna, hostade och spydde.

 

Det har hänt förut, men då har det bara varit en liten variant och sen varit över. Men icke denna gång. Bara fortsatte o hade sig. Och jag undrade om jag åkt på magsjuka. Men med tanke på att ´jag omöjligt kunde veta gick jag till jobbet och hoppades på det bästa. Och med tanke på att jag inte spydde mer så var det ju graviditetsrelaterat iallafall.

 

Kände mig helt yr och konstig hela dagen dock. Trodde nästan att jag skulle svimma ett tag. En elev gick och hämtade ett glas vatten till mig i matsalen. Sicka fina elever man har helt klart!

 

Totalt opeppad att vara kvar på jobbet när jag inte mådde bra kämpade jag på ändå och sedan hem en kort stund innan det var dags för att ta sig till barnmorskan. Med tanke på den snö, slask och is som kommit till oss tog jag omvägen till mvc och åkte buss. Hellre det än att halka och bli liggande nånstans. Och med tanke på gårdagens fogkänningar o yrsel så var det otänkbart oavsett.

 

Men väl där, visade det sig att jag hade lägre blodtryck än vanligt. Så hon sa till mig att ta det lugnt igår och varva ner lite. Och det var ingen fara, mycket bättre med lågt än med högt.

 

Livmodern hade växt och var nu ca 33.5 cm. Min vikt var kring 70.5 nåt sånt.

 

Och knytet hade börjat fixera huvudet. Så det är ju bra.

 

Mindre bra är att hon ska sluta i början på december, så vi har bara en gång kvar med henne. Och hon har varit så himla bra. Men men, så är det. Och nu när vi ändå ska flytta så byter jag mvc till Skillingaryd istället. Och har ringt idag och fått en tid.

 

Idag har jag inte känt mig lika yr, så idag är nog blodtrycket bättre.

 

Idag är det exakt en månad till vi ska flytta. Det betyder att det är en månad och tio dagar innan bebis är beräknad. Det är inte särskilt länge alls faktiskt.

 

Men det känns bra. Jag är inte så rädd inför förlossningen. Tycker mest att det ska bli skönt att få ha vår lilla sparkande krabat i famnen. Och det ska bli så spännande att få se vad för nåt det blir och hur det lilla livet kommer se ut! Men h*n får banne med stanna inne tills vi flyttat åtminstonne!

 

//Martina

AAAH!

Jag svär i min ensamhet. Tänker alla dumma tankar jag kan och gråter nästan. Jag orkar seriöst talat inte med mer nu. Jag måste dock bita ihop och gå till jobbet för att planera julspel och lucia. Spela jullåtar och öva med en av solisterna.

 

Ringde försäkringskassan, eftersom handläggaren inte ringt igår som de lovat. Fick hennes direktnummer och ringde upp, och hon svarade. Det har inte hänt särskilt många gånger förut när jag försökt ringa henne. Hon började dra upp saker från augusti, saker hon borde rett ut för länge sen.

 

Hon tyckte det var bra att jag ringde själv, och då tog hon fram mitt ärende och efter att ha kollat av allt hon tyckte var underligt, lovade hon att ta ärendet nu då när jag "var så snäll och ringde". Det handlar ju inte om snällhet, och mest av allt orkar jag inte ringa. Orkar inte prata med dem.

 

Det sliter ut något vansinnigt att ständigt bli utan bekräftelse. Ett avslag är en sak, då hade jag kunnat tackla det och överklaga och ta den processen. Men att ständigt stå utan svar det tär. Jag kollar på försäkringskassans hemsida varenda dag. Ibland flera gånger. Även om jag vet att det inte kommer stå nånting där som jag vill läsa.

 

Hur överlever du, när du jobbar så lite. Frågade en på jobbet. Det gör vi ju knappt. Just nu går vi back hela tiden, bara för att försäkringskassan inte bestämmer sig. Och för att vi lägger pengar i sjön nere i varberg. Nu är iallafall renoveringen klar, så i helgen får vi åka ner och städa. Eller ja, Johan städar väl det mesta och jag håller sällskap. Sen måste mäklare fixas och sen förhoppningsvis dräller det in köpare och allt blir klart. Men med vår tur är det väl inte klart förens i vår nångång. Så det fortsätter att läcka ut pengar till lägenheten.

 

På ett sätt orkar jag inte bry mig, blir apatisk och skiter i vad som händer. Men innerst inne bryr jag mig nåt vansinnigt. Det är väl inte konstigt egentligen att jag är så nedstämd hela tiden.

 

Ska prata med min utbildning idag med, helt fel dag. Jag lär väl bryta ihop eller nåt. Kanske lika bra.

 

//Martina

Föräldrautbildning

Igår var vi på Ryhov på föräldrautbildning eller förlossningsförberedelse. Det hade med största sannolikhet varit mer lyckat om jag inte varit så trött och haft så ont. Vet inte om jag lärde mig så mycket, men nu har vi varit där och det är säkert bra.

 

De gick igenom rutinerna vid förlossning, det var dock bra att höra om.  Amning (kändes lite väl tidigt att få veta precis hur man ammar, och jag tyckte det var dumt att de inte sa att inte alla kan amma, och att man inte ska må dåligt över det. De pratade om smärtlindring och de pratade om BB hemvård.

 

Det var en stor samling folk som var där, Kring 100 eller fler skulle jag tro.

 

Har kommit in i ännu en trötthetsperiod, tur att det är höstlov. Igår jobbade jag lite längre än vanligt, och idag har jag jobbat lite hemifrån. Skönt när det "bara" är planering att lägga timmarna på, då är det lättare att anpassa arbetet till det.

 

Imorgon eftermiddag ska jag till min utbildning och prata med dom om min utbildning, hur jag ska göra och så.

 

Försäkringskassan är fresten en sort för sig. De har inte ringt idag som de lovade att senast göra. Börjar bli vansinnigt trött på att vänta och kastas fram och tillbaka. Fick papper angående föräldrapenningen med. Så de ska få koll på min inkomst (vilket de redan undersökt för sjukpenningen, men det räknas tydligen inte).

 

Dessa papper behövde dessutom arbetsgivaren skriva under. Suck. Har ju haft flera stycken senaste året så vet inte alls hur jag ska göra på bästa sätt. Blir så galet trött. ORKAR INTE hålla på med försäkringskassan mer. Och orkar inte hålla på och känna att det är så mycket som ska göras.

 

Det är trots allt väldig tur att Johan tar hand om så mycket. Fast han orkar nog inte heller egentligen. Men gör det ändå.

 

//Martina

Tiden bara går och går

Fredag igen, det är inte klokt vad fort dagarna går numera. Särskilt denna veckan eftersom jag var hemma både måndag och tisdag. På jobbet är förberedelserna för lucia och julavslutningen i full gång. Och mitt tålamod testas dagligen. Jag trivs väldigt bra, även om vissa elever tar på krafterna. Men så är det väl med alla jobb. Det finns alltid något som tar på kraften.

 

Ibland känns det som jag lurat dem att jag är bättre än jag är, och ibland blir jag förvånad över hur mycket jag klarar av. Det som är skönt är i varje fall att jag blir bemött som en utav lärarna. Jag har fått bli en i gänget.

 

Här hemma börjar flyttlådelasset att öka. Johan packar på varje dag och jag hjälper till så gott jag kan. Det känns iallafall som att vi kommer hinna utan problem. Det är bra mycket behagligare att flyttpacka när man är två som packar åt samma mål. Och inte som förra gången jag flyttade. Var nog mest det jag mindes när jag känt vad jobbigt det skulle bli att flytta. Men det är en helt annan sak att packa för att flytta till större och till nåt som är bättre än det vi har nu. Nu känns det bara roligt. Även om det hade varit bättre om det inte hade vart så mycket att annat att tänka på samtidigt.

 

Ikväll ska vi iallafall glömma för en stund att försäkringskassan bråkar, foglossningar som gör ont, halsbränna som kommer dagligen i princip numera, lägenheten i Varberg som fortfarande inte blivit klar för att slänga ut till försäljning... Ikväll ska vi strunta i det där och ha en fin kväll med Elisabeth och Andreas. Först ut och äta på Esters och sen "ta en öl" på Bishops arms. Skönt ibland att få göra nånting som får en att tänka på allt som gör oss glada istället för det som är tugnt. Ikväll ska vi bara fokusera på fint sällskap av goda vänner och varandra och njuta av god mat och dryck.

 

//Martina

 

Det gick bra

Det gick bra hos psykologen. Jag pratade mest på, som alltid. Hon var trevlig och lätt att ha och göra med. 1.5 timme ungefär pratade vi. Sen gick jag och tog en fika innan Johan hämtade mig. Fick en ny tid om några veckor med. Skönare än jag trodde faktiskt att vara där och prata.

 

//Martina

Är jag redo?

Igår hade jag så vansinnigt ont i ryggen. Det blev bara värre hela dagen. Och jag klarade ingenting. Jag hatar att inte klara av nånting. Men Johan var en klippa och packade de lådor vi hämtat hos My och Andreas, samt ett par av smålådorna vi hade själva. Satte ihop alla smålådor med, så vi kan packa lite enklare. Dessutom städade han och fixade. Jag åkte och handlade en kort sväng på kvällen och kom hem till ett betydligt finare hem. Det värmer. Men jag känner mig mindre duktig som inte klarar av nånting känns det som. Jag vet att jag inte ska tänka så, så istället satsar jag på att vara tacksam över omsorgen.

 

Jag kunde inte sova pågrundav ryggen, hela ryggen fick smörjas med liniment, vetekudden användes och 2 panodil. Somnade tillslut. Men jag blir så frustrerad över att inte få sova. När jag vaknade trodde jag först att jag inte hade ont alls. Sen rörde jag på mig och insåg att jag hade helt fel. Sov en stund till och när jag vaknade hade jag dessutom huvudvärk, så idag sjukanmälde jag mig. Fixade inte att jobba under de förutsättningarna.

 

Psykologen som jag skulle få remiss till av barnmorskan ringde idag med. Hon hade fått en återbudstid vid två. Så nu sitter jag bara och väntar på att få åka dit. Men det är läskigt. Tillochmed jätteläskigt. Jag har ytterst få gånger varit hos en utomstående och pratat om hur jag mår.

 

Jag vet ju inte riktigt varför jag känner mig så nedstämd stundtals, men som My sa, det är ju det som hon ska hjälpa mig att förstå. Kanske är det lättare än jag tror. Men är jag redo att öppna mig för någon jag inte känner? Är ju van vid att prata om hur jag känner och mår, men det är med folk som känner mig. Får väl se hur det går helt enkelt.

 

//Martina

usch och blä

På jobbet går det bra, nu har jag snart jobbat klart min första vecka. Mycket att tänka på bara och planera. Plötsligt ska jag för första gången i mitt liv sätta ihop ett luciatåg och en julavslutning. Men det känns rätt så kul faktiskt, dock är det bara att inse, julavslutningen får jag inte se resultatet av. Även om en elev så smart sa "kan du inte skicka dit någon som kan filma." Får satsa på det!

 

Det känns lagom att jobba korta dagar, även om jag till viss del saknar att få mina lediga dagar. Men jag slutar ju alltid så tidigt, aldrig senare än tolv typ. Så kommer hem, lägger mig och vilar och hinner inte mycket mer innan Johan kommer hem från jobbet.

 

Just nu är jag dessutom förkyld, så då är orken ännu lägre.

 

Pratade just med försäkringskassan, och hon jag fick tag i var väldigt trevlig och hjälpsam, och förstod inte heller varför det tagit sån tid för dem att handlägga mig. Så hon skickade till ansvarig handläggare att den skulle ringa mig. Så hon lovade att de ringer allra senast på måndag. Suck. Jag hatar att gå och vänta. Så mycket för att man är godtrogen och inte ringer och tjatar sig fördärvar på dem att de borde vara klara snart. Jag trodde faktiskt att de skulle lämna besked när de lovade.

 

 

Var hos barnmorskan igår, livmodern hade växt till 31 cm. Och knytet har lagt sig med huvudet neråt. Gällande vikten så har jag inte ökat nämnvärt. +0.5 kg från förra gången jag var där. Alltså två veckor sedan.

 

Blodtrycket är bra och urinprovet vad hon nu mätte med det, var tydligen också bra. Knytets hjärtljud pendlade mellan 140 och 150, alltså lite lägre nu än det vart tidigare. Förut har hjärtljudet legat på 150 och uppåt.

 

Vi pratade lite om att vi skulle flytta, så jag ska ringa till bvc närmare där vi kommer bo, och meddela att jag tänker börja där sen när barnet har kommit.

 

Johan var med hos barnmorskan och tog upp åt mig, att jag känt mig nedstämd. Har tänkt säga det tidigare när jag varit där med, men det har liksom inte blivit så. Tur att det finns andra som pushar på det lite. Så det blev sagt. Vi pratade lite om det hela, och hon skickar remiss åt mig, så att jag får komma och prata med en opartisk som inte känner varken mig, johan eller nån i min närhet. Det känns skönt trots allt. Är så jobbigt att känna sig nere, och inte riktigt begripa varför. Delvis är det väl säkert ekonomiskt, så knöligt att känna att pengarna inte räcker, tack vare försäkringskassans seghet!

 

//Martina

Godkänd iallafall lite på försäkringskassan!

Gick in idag som vanligt och kikade på försäkringskassans hemsida och mina sidor. Brukar ju inte göra nån nytta normalt. Men idag så stod det "utbetalning 1008 kr 18 oktober". Gick in och läste mer och har nu först blivit godkänd på den veckan i juni som jag jobbade halvtid. Så nu har de några dagar till att lämna besked i resten. Men verkligen skönt att ha fått iallafall en vecka godkänd. Alla pengar är välkomna pengar. 

 

Nu känner jag ännu mer att jag sköt mig själv i foten när jag lät bli att krångla med att vara sjukskriven när jag ändå skulle vara ledig. För hade jag haft en fortlöpande sjukskrivning hade jag varit godkänd på allt nu. För mitt problem är att jag har två ärenden som räknas helt olika. Säkerligen av två olika handläggare dessutom. För att riktigt göra det jobbigt för den som är sjuk.

 

Men jag tänker positivt, när jag blev sjukskriven igen var det för samma sak som jag nu blivit godkänd på. Möjligen att de tjurar till när jag sen bytte sjukskrivningsinriktning och blev sjukskriven för foglossning. Vi får se. Men isåfall ska det iallafall vara en månad som jag får ersättning. Jag hoppas och håller tummarna. Senast den 20 oktober ska allting vara klart.

 

//Martina

Jag vill få sova!

Idag har mina fogar varit allt annat än bra. Knappt kunnat gå. Och det
har blivit värre o värre.

Just nu ångrar jag bittert att jag lovat att jobba imon mellan halv
nio o halv fem i förskoleklass. Har jag lika ont imon så kommer det ju
inte gå.

Jag har gått o lagt mig för en timme sen. Johan sover men jag har
svårt att få ro o varva ner. Kan inte ligga riktigt bekvämt heller för
den delen.

Stunder som idag undrar jag om jag kommer kunna jobba alls. Men det
ska gå! Det måste det göra. Måste få känna att jag gör nåt vettigt att
vara stolt över. Hemma blir jag mest frustrerad över allt jag borde
kunna göra som jag inte kan.

Mest vill jag få sova en hel natt, vakna utvilad o utan smärta. Det
tror jag att jag kan glömma.

//Martina

Flytt!!

Vi ska flytta! Hips om haps så ska vi flytta härifrån. I fredags tänkte vi knappt tanken. I lördags hittade Johan en annons på blocket angående ett hus på uthyrning i Skillingaryd. Ringde på kvällen och fick tid att titta på det på söndagen. Vi var där mellan halv två och halv tre på söndagen. Vi fem kom pappa och Christina och åt god middag med oss, så det var inte förns efter det som vi kunde bestämma oss på riktigt. Vilket vi väl egentligen gjorde redan när vi åkte därifrån.

 

Vi vägde fördelar mot nackdelar och insåg att den enda nackdelen var att hamna lite längre från Jönköping. Vilket i praktiken är 4 mil motorväg och det är ju egentligen ingen fara. Tåget går dessutom därifrån så det är bra.

 

När vi hörde av oss och sa att vi var intresserade så blev de så glada. Jag har aldrig varit med om maken. Väldigt skönt att de så gärna ville att just vi skulle flytta in. Vi får bo så länge vi vill och vi får måla om inne om vi inte trivs. Får även göra i ordning trädgården om vi vill och göra land osv. Så det är bra! På onsdag skriver vi kontrakt.

 

De hade haft en snittdriftkostnad på 2000 i månaden på 5 personer (2 vuxna och 3 tonåringar), så om vi räknar med 2000 i månaden borde det gå bra. Hyran är 3500 kr. 

 

Just nu betalar vi 4400 för huset vi bor i, samt kring 3000 för Johans lägenhet i varberg med hyra o lån. Så det blir bra :)

 

Vi flyttar den 11 december, så hinner flytta in innan knytet anlänt. Förhoppningsvis.

 

Men det känns jättebra. Nu har vi två månader på oss att packa ner vårt hem vi har här. Ska dessutom tömma det sista i Varberg och flyttstäda och sälja.. Samtidigt ska vi jobba, leva tillsammans och klara av allt vad graviditeten innebär. Men det går, allt går om man bara vill! :)

 

Vi flyttar dessutom in i mitten av december, men lämnar ifrån oss vår lägenhet 1 januari. Så har ju lite tid på oss sen att städa iordning allt här i huset.

 

Idag är jag väldigt väldigt trött. Var vaken när Johan gick och en stund till, sen somnade jag om och sov rätt länge. Och nu är jag skittrött igen. Imorgon ska jag jobba hela dagen så får passa på att vila idag.

 

//Martina

Yrselattack o nytt jobb

Igår började jag skriva, men sen slutade jag visst aldrig..  Igår gick jag upp tidigt och åt frukost, körde Johan till jobbet och sen åkte jag till bilbesiktningens drive-in. Jag förväntade mig att få vänta länge på min tur. Men icke, jag hamnade först i kön och efter ett tag var bilen klar och godkänd. Tur det, vi har verkligen inte råd att behöva laga bilen.

 

Sen åkte jag hem, hade tänkt åka till maxi, men tyckte trafiken var så intensiv så tänkt att jag skulle hem och vänta ett tag. Tur det! Annars vet jag inte hur det hade gått.

 

Magen var konstig och när jag satt på toa så blev jag plötsligt så yr och illamående. Jag kände igen tyngden i huvudet och visste att det inte var lång stund kvar innan jag skulle svimma om jag inte la mig ner snarast. Jag fick smått panik över att jag var själv. Gjorde mig klar och slet tag i hinken på tvättmaskinen. Tömde den på golvet och tog mig till sängen. Jag var helt övertygad om att jag skulle spy. Men lika säker på att jag verkligen inte ville det. Så jag la mig och försökte sova. Vaknade en timme senare först och konstaterade att jag mådde bättre men var sjukt trött fortfarande. Somnade om igen och vaknade drygt 2 timmar senare. Sov en timme till och eftersom klockan var 12 kändes det som att jag kanske borde gå upp. Framförallt för att jag var vrålhungrig när jag inte hade ätit sen klockan halv sju på morgonen.

 

På eftermiddagen åkte jag till maxi och sen till a6 för att gå en sväng med My. Hittade en jättefin body som det nog kan tänkas bli åka-hem-från-bb-kläder utav. Hittade en smart åkpåse med, som det var hål för bältet till bilbarnstolen i. Nästa månad eller nåt kanske vi kan köpa. Denna månaden är som den är. Jag önskar verkligen att försäkringskassan kan bestämma sig snart, så att jag kan få mina pengar.

 

Idag appropå pengar var en bättre dag. Jag blev uppringd på förmiddagen av rektorn för Prolympia som ligger nästan granne med oss. (Jag hade efter tips av den musiklärare som tog över tjänsten på skolan jag jobbade innan, mailat rektorn och sagt att jag fanns som vikarie.). Och erbjöd mig 35% musiklärartjänst.  Så jag var där vid tolv och blev visad skolan och fick lite material och ett schema. Har fått enbart förmiddagstider. Så jag kommer jobba varje dag, men bara några få timmar. Vilket känns väldigt skönt för då orkar jag ju jobba mycket längre tid. Och rektorn var så förstående och sa att jag kunde åka hiss mellan musiksalen och arbetsrummet så att jag inte behövde gå i trapporna.

 

Nu har jag fått vikariatet från den 18 oktober till 22 december.. eller ja, så länge som jag orkar och kan. Med tanke på att skolan inte är kommunal är lönen dessutom bättre än jag haft innan. Så jag förlorar inte så mkt på att jobba mindre timmar. Vilket bara det känns väldigt skönt!

 

Nu ska vi äta lasagne, det är Dafgårds som har lagat. För ibland orkar man inte. Sen ikväll ska vi på bio. För jag fick biocheckar från skolan jag slutade på. 

 

//Martina

Vikt

Det där med hur mycket man går upp i vikt är verkligen olika. Var hos barnmorskan igår, och min vikt ökar inte så där jättemycket om man jämför med många andra.

 

Vikt innan grav: kring 64

Vikt vecka 12: 63

Vikt vecka 23: 67

Vikt vecka 25: 66

Vikt vecka 29: 68,5

 

Så är det med det. Knytet växer ständigt oavsett, och gör mer och mer väsen av sig. Nytt är att Johan kan höra hjärtslagen när han lägger huvudet mot magen. Lite tufft, jag får nöja mig med att höra dem hos barnmorskan.

 

Vi var som sagt där igår och då låg hjärtslagen på ca 156. Alla mina blodvärden såg bra ut och blodtrycket med. Tur det. Hanna pratade även om amning och jag fick en broschyr angående detta.  Så nu får jag väl börja läsa in mig lite.

 

 

Barnkläder börjar öka mer och mer, frågar man Johan har vi massor. Men det är inte riktigt sant, vi har en hel del. Men det är i olika storlekar så i praktiken är det inte så mycket. Fick en bunt strl 50 bodysar av Alice som hon inte kan ha längre, mycket snällt tyckte knytet. Och dessutom har knytet fått en jättefin body med trädgrenar på (passar knytets mamma som handen i handsken, dock inte storleksmässigt) av Alice och hennes föräldrar.

 

Vi fick även med oss kläder hem ifrån svärföräldrarna. Lite kläder som Johan och hans bröder haft när de var små. Inklusive en åkpåse storleken större än den vi har köpt! Så det var ju himla bra. Kläder har även kommit från mina gamla barnkläder (och framförallt Theos). Joseph har även han bidragit med några plagg och en babybjörn.

 

Så vi börjar ha en massa saker nu. Det känns ganska skönt faktiskt. Spjälsängen ligger ju under sängen i sin kartong och väntar på att vaggan ska ha hunnit användas innan den får skruvas ihop.

 

Det där med vaggan är lite intressant faktiskt. Den är en släkttradition i min familj. Jag och alla mina syskon och nästan alla mina kusiner har legat i den. Och jag tror dessutom att min mamma och hennes syskon har legat i den dessutom. Enligt tradition är det barnets mormor som kommer och klär vaggan. Väldigt könsfixerat oftast med blått eller rosa. Och då det kommer vara enda gången som vårt barn får så könsfixerat (om nu inte massa andra kommer med saker som är onödigt mycket rosa eller blå) så får vi väl stå ut. Annars hade jag kunnat önska att vaggan hade gått i gula textilier.

 

Vi har ju vagnen ståendes i hallen, och just nu tjänstgör den mest som postvagn då all post hamnar där när vi hämtat den.

 

Sen har vi en massa småsaker. Men det lär ju hela tiden kommas på saker som behövs..

 

//Martina

Öland

Ligger och vilar. Nästan alla är i väg. Var en lång dag för mig o
knytet igår så idag fick vi ta igen oss lite.

Först jobbade jag 7 till strax innan 15. Och på min rast åkte jag hem
o lämna bilen för johan skulle kunna åka o hämta ut mitt
foglossningsbälte innan det stängde. Fick ju låna ett av maria men
tycker inte det vart så bra som när jag testade på sjukgymn. Så nu
köpte jag ett eget iaf. Och det tar verkligen skillnad!

När vi kom hem efter jag slutat åt vi mat o jag kunde sträcka ut mig
lite. Sen bar det av mot kalmar. En timme sov jag i bilen. Framme hos
johans föräldrar åt vi. Sen åkte vi till öland o konstnatten o var
inte tillbaka förns midnatt.

Det var mysigt att gå o kika. O gott om fina tavlor o annan konst.
Särskilt en tavla som var så vacker att vi köpte den. En konstnär som
hette olof tränk o var snäll o lät oss betala i tre omgångar. Tur det!
;)

Somnade inte förns efter två. Och vaknade som alltid efter sex timmar ung.

Så är väl inte konstigt att jag är trött eg. Men lite trist att vara
trött när vi är iväg.

Bäst att vila lite till innan alla kommer tillbaka från skogen.

//Martina

Musiken snart över

Idag är näst sista dagen som musiklärare. Sen återgår jag till att bara vika runt. Det är med blandade känslor helt klart jag åker dit idag. Just nu mår jag egentligen inte bra, och skulle verkligen verkligen velat vara hemma. Mår så illa på grund av för lite sömn. Och kroppen är inte helt hundra heller.

 

Det jobbiga när jag mår illa av för lite sömn (kanske annat med iofs) är att det bara är sömn som kan åtgärda det. Går inte att äta sig bra igen. Så det blir en illamåendedag idag och en trött sådan. Två timmar planering står först på schemat.

 

Och det är väl dags att dra fram nån slags positiv energikick.

 

//Martina

Så när får man sätta upp julstjärnan?

Fick hem jotexkatalogen häromdagen, varför vet jag inte. Jag brukar få den, och tycker det är rätt mysigt att kika i den även om jag nog aldrig beställt nåt därifrån. Det är en del av min medelålderssida.. Oavsett vad, så var det massa massa julsaker. Och jag som är lite lätt förtjust i tomtar och julpynt blev väldigt glad. Men mest av allt så älskar jag verkligen känslan av att få sätta upp julstjärnan i fönstret. Hela det fantastiskt mysiga skenet gör mig så glad. Frågan är bara när det är ok att sätta upp den.

 

Just nu lever knytet rövare i magen. Hela magen bubblar och känns väldigt mycket alien. Framförallt så ser den väldigt mycket alien ut när den rör på sig. Men men, det är ju bra att h*n lever i varje fall. Och att den tränar sina muskler. Och ännu bättre är att knytet ännu inte fattat att det kommer göra onödigt ont när revbenen träffas av sparkar.

 

Magen drar en massa, och än så länge inga strimmor på magen. Förhoppningsvis klarar jag mig utan sådana. Men den växer och drar och det är inte jätteskönt, men lite häftigt. Känner mig större varje dag. Särskilt när man tittar på hur liten jag var om magen för några veckor sedan.

 

Enligt sjukvårdsrådgivningen är knytet nu ca 39 cm långt och väger över ett kilo. H*n har några veckor till på sig att bli större.

 

Namn har vi börjat prata om lite mer aktivt. Och tjejnamn är vi nog faktiskt överens om. Synd bara att vi tror det är en pojk så vi är ju fortfarande oavsett inte klara.

 

Denna helgen är en helg vi inte ska åka iväg. Men vi ska inte heller vila. Måste städa i ordning innan vi får ångest både jag o Johan. Och sen på kvällen kommer Gunnar m familj och äter middag. Så bara det är ju en anledning att faktiskt få lite ordning i torpet.

 

Men sovmorgon tänker jag minsann unna oss imorgon, åtminstone längre än klockan kvart över sex som vi steg upp idag.

 

//Martina

Ännu en måndag.

Jag tänker så ofta att jag ska skriva, särskilt när jag vet att det är folk som läser och som undrar. Det finns ju dem som läser som jag ändå pratar med dagligen och då tänker jag inte på att det finns dem som läser som jag pratar med ytterst sällan. Men så kommer nåt annat emellan och jag glömmer.

 

Jag dricker fortfarande mängder med mjölk, det är väl en sån där gravid-craving. Med tanke på att jag gått från knappt en halvliter i veckan till som idag 6 glas än så länge plus mjölk till flingorna i morse.. Annars vet jag inte om jag har fått så mycket cravings. Trist på ett sätt, men skönt också.

 

Det som är jobbigast nästan är att jag inte får sova ordentligt på nätterna. För hela dagen är så beroende av sömn. Men iom att jag är sjukskriven till så stor del, så är det just nu måndagar och tisdagar jag på ren jävlaranamma tar mig till jobbet.

 

Idag var jag så fruktansvärt trött. Vi har haft en jättefin helg i Göteborg. Ätit kräftor och hälsat på både Anna och Maria, Stefan och Juni. Hos Claes när vi åt kräftorna var även pappa o syskonen där, samt Anna-Lena och Calle. Det är ju alltid kul att ses, men man sover ju mycket mindre. Särskilt när man sover i samma rum som Juni som drömde mardrömmar och grät ett par gånger under natten. Men det gick bra, hon somnade ju om igen. Vi fick testa på det där med morgonpass med och det är klart att ett pass alltid är lugnt. Värre sen när det är alla. Men samtidigt så är det ju ens egen unge och då måste det bara gå.

 

Juni gillade min änglapingla med. Hon såg lite sur ut när vi skulle åka och jag inte lämnade den fast hon tog tag i den o skulle dra den över huvudet.

 

Nästa helg får vara en lugn helg. Mer än varannan helg orkar jag inte hålla på och fara iväg. Det tar så mycket energi. Även om det ger energi på sitt sätt med. Men kroppen tar ju stryk, även om man inte alltid tänker på det.

 

//Martina

Tisdag

Tiden går så fort. Igår frågade någon vilken vecka jag är i. Och det stod totalt still i huvudet på mig. 25 sa jag först och sen insåg jag att det var 26 fast imorgon blir det 27.  Ja tiden bara rinner iväg nu känns det som. Och jag har massor av borden att göra. Så är väl snart dags att ta tag i dem. Skolarbetet som ligger back tillexempel. Jag är totalt omotiverad, men på nåt vänster ska det väl gå det med.

 

Andningen har börjat bli tyngre, vet inte om jag börjar bli sjuk eller nåt med eller om det bara är knytet som trycker på.

 

Dags att jobba för andra dagen denna veckan. Så skönt att inte behöva ligga hemma de dagar då jag vet att jag hade kunnat jobba. Bäst att sätta sig i bilen och åka så jag hinner i tid.

 

//Martina

Fortsatt sjukskrivning

Var hos läkaren på MVC idag eftersom min sjukskrivning går ut imorgon. Han förlängde min sjukskrivning med 6 veckor på 50%. Fast han sjukskrev mig enbart för foglossning, så jag hoppas att det inte ska bli problem nu bara för att det bytt diagnos. Förut var jag sjukskriven för Myalgi. Foglossning är ju enbart gravidrelaterat, och troligen svårare att få igenom. Vi får väl se helt enkelt.

 

Men om jag känner att jag inte kommer klara av att jobba 50%, så får jag boka en tid och utöka den.

 

Imorgon ska jag jobba på träningsskolan igen. Så ska bli intressant att se hur det går. Men skönt att jobba något denna veckan!

 

//Martina

Så, vad tror du?!

Som sagt så närmar sig det förlossning med stormsteg. Dags att ge sina gissningar på när knytet tänker behaga visa sig och även vad för nåt knytet kan tänkas vara.

För att ha något att gå på, så är vi beräknade den 21 december.

 

Så skriv när du tror knytet kommer och vilket kön det har i kommentarsfältet, så får vi se vem som har rätt. Eller kommer närmast.

 

Jag väntar lite med att säga vad jag tror..

 

 

//Martina

Intensiv helg

Helgen blev bra, men intensiv. Sovit på tok för lite, vilat minimalt och utsatt kroppen för alldeles för mycket ansträngning. Det är så svårt hela grejen med att man inte klarar av lika mycket som man är van vid. Samtidigt så har jag ju accepterat det till viss del. Och jag tror att de i min närhet har ännu lättare för att förstå och acceptera att jag inte kan göra allt längre.

Johan är mycket bättre på det än jag. Jag vill ju kunna hjälpa till och kunna göra allting som jag borde hjälpa till med. Tur att jag har en sambo som inte tycker att det är så himla underligt att jag inte kan.

Tack vare alla helgens påfrestningar hade jag tokont när jag vaknade i måndags. Så det blev inget jobb för mig och inte heller igår. Idag hade jag nog kunnat däremot. Men det går ju inte riktigt att styra över bara så där.

Jag har börjat sova och vila med en kudde mellan knäna, känner mig som en tant men det är mycket skönare för kroppen. Gör inte lika ont när jag ligger ner då. Men ändå omständigt, varje gång jag ska vända mig om på natten vaknar jag och måste hjälpa till. Det är slut på att det sker i sömnen och går av sig självt. Tyvärr.

Vårt knyte är förövrigt ett väldigt aktivt sådant. Minst 10 minuter i timmen är h*n igång och sparkar och vänder sig. Och det är punktligt vilken tid det är. Nånstans mellan halv och kvart i brukar det börja. Det är jättemysigt att det sparkar, men jobbigt med, för det går inte att somna när det rör sig. Så det är väl bara att inse att det blir ett aktivt barn om det ska fortsätta så här.

Det rör sig nåt vansinnigt med, ligger man och tittar på magen så ser det nästan otäckt ut. Man bara ser hur magen rör på sig och då om något känns det ju som att det är en alien i magen. Ska försöka filma nån dag. Knytet verkar känna på sig att jag vill filma, för så fort jag får fram mobilen slutar det röra sig i magen..

Idag gick vi in i vecka 26. Konstigt vad fort tiden går. Det betyder att det bara är max 16 veckor kvar.. Galet!!!

//Martina

Hos barnmorskan

Efter att jag hade skrivit förra inlägget åt jag frukost. Och för andra gången den här veckan fick jag inte behålla den. Lite lack över det, för tänkte att allt sånt var det slut med. Men tror jag hostat fram den.

 

Var hos barnmorskan, och det gick bra. Hade tappat ett kilo sen förra veckan så dagens vikt blev 66. Men är väl att jag har spytt två gånger sen förra vikten togs. Så var inte så konstigt tyckte hon. Barnet klarar ju sig oavsett, för den tar all näring jag stoppar i mig. Är ju jag som förlorar på att inte få i mig tillräckligt. Och det är ju å andra sidan inte bra det heller.

 

Pratade lite om foglossningen och hon tyckte det var bra att jag tänkte på vad jag gör. Och hon sa även åt mig att jag inte fick dammsuga, vilket jag inte ens tänkt på att det är ett jobbigt moment. Men man står ju böjd hela tiden och det är ju långt ifrån den belastningen som man behöver när man har foglossning.

 

Jag har städat i ordning så mycket jag har klarat nu iallafall. Så behöver åtminstone inte skämmas nu när det kommer folk. Men det är skönt att inte alla 35 gästerna ska vistas i vårt lilla hus. Det hade blivit toktrångt..

 

//Martina

September

Förra helgen var vi i Ullared och passade på att köpa lite som kan behövas sen. Spjälskydd, påslakan till spjälsängen, underlakan till både spjälsängen o vagnen, pyjamas, body, strumpor, babymössa, insats till badbalja (fast baljan köper vi på ikea när det är ännu närmre och tyghaklappar. Så nu har vi lite mer i varje fall. Jag har en låda med kläder hos mamma, där det är babykläder med, så får väl ta hem den snart och kika över vad vi egentligen har till knytet.

 

Denna helgen är det mycket som står på schemat. Idag måste jag städa här hemma, för ikväll kommer först Anna och senare även Marco. Daniel och Josef kommer vara här en stund med för den delen. Vi ska göra potatissallad o kladdkaka för typ 35 personer. För imorgon är det dags för Johans 30-års fest. Så Johan o några till åker tidigare ut och fixar. Jag har ännu inte löst hur jag ska ta mig ut och när. Men i varje fall så blir det senare än Johan. För dels kan jag ändå inte hjälpa till och dels så orkar jag vara kvar längre tid om jag kommer dit senare. Får en andpaus själv också då innan det är dags att bege mig.

 

Sen är det fest på eftermiddagen och kvällen (sen åker jag och några till) och sen fortsätter festen under natten. För några sover kvar.

 

Söndagen inleds i kyrkan, jag ska vara där vid tio och sen börjar gudstjänsten vid elva. Ska sjunga med Adoremus (gospelkören) och även barnkören kommer vara med, så det blir en aktiv gudstjänst för min del. Lika bra att vänja knytet vid orgelspel och sång och musik överlag redan från början.  Sen ska vi äta tillsammans med hela Johans familj, både föräldrarna och bröderna kommer att vara här för festen, så det gäller ju att passa på.

 

Idag ska jag även till barnmorskan. Mitt första besök på egen hand, men det blir bra. Första mätningen av magen idag. Så det blir spännande att se. Känner att jag bara blir större och större hela tiden. Konstig känsla att bara växa. Lite intressant att se min vikt med. Blir inte så mkt större nån annanstans, men brösten sväller fortfarande och magen ökar i storlek. Är ju massa blod o vatten o bebis som väger. Så får väl se hur mycket.

 

Vi är i vecka 25 och knytet beräknas vara ca 33 cm långt nu. Jag begriper inte alls hur det kan få plats där inne. Inte konstigt kanske att jag inte kan få i mig så mycket mat som jag önskar alltid.

 

Försöker begripa hur vi ska klara av att bo här med. Känns på ett sätt fruktansvärt jobbigt, för det kommer bli trångt och jobbigt. Samtidigt så har vi ett fint hem, och vi bor bra till. Hade det varit på sommaren vi skulle föda, hade man kunnat utnyttja det faktum att det är varmt och man kan gå ut. Men nu är det vinter, då kan man inte gå ut med knytet för att komma ifrån så den andre får sova. Banken tyckte vi skulle stå ut ett år, få bort Johans blancolån och se till att få fasta anställningar båda två på hög procent. Men det är ju bara att personligen tänka ett steg till, för vi ska vara föräldralediga o så med.. så det lär väl dröja 2 år innan vi kan få ett lån. Det är väl bara att ge upp tanken på att få bo som vi vill ett tag till.

 

Det som känns mest trist är att vi isåfall måste flytta till lägenhet, och om vi ska flytta nånstans där vi faktiskt vill bo, kommer det vara en hyra på kring 6000 i månaden eller mer. Vilket är lika mycket som vi skulle haft i månadskostnad om vi hade haft ett banklån. Eller tillochmed mer än vi skulle haft.

 

Det är väl bara att acceptera fakta och göra det bästa av situationen. Men det känns trist och jag blir så nedstämd av allt detta.

 

Men nu måste jag nog sätta fart, om det ska bli nåt gjort här idag.

 

//Martina

Foglossning..

Har haft ett besvärande tryck över underlivet nu till och från ett tag. Men det har lugnat sig när jag satt mig ner. Och har mest kommit om jag varit o rört på mig för mycket. Men så de senaste dagarna har det ökat något vansinnigt. Nu har jag knappt kunnat gå utan att det gör ont. Och idag har jag haft ont så fort jag står upp och lite när jag sitter.

 

Så ringde mödravården och hon bekfräftade min gissning i att det nog var foglossning. Hon var väldigt säker tillochmed, bara på min beskrivning av hur det känns.

 

Så jippi, eller inte, nu har jag foglossning resten av graviditeten med. Försöker röra lite på mig nu med, men det tar sin lilla tid. Var på stan med My och Alice, och vi tog helt klart god tid på oss. Tur att My är förstående. Åkte bussen både dit och hem, och som tur är fanns det en plats båda gångerna. För jag skulle inte klara av att stå upp under resan.

 

Vanligtvis tar det max 2 minuter att gå till bussen, och nu för skojs skull så kikade jag hur lång tid det tog. 6 minuter. Klar fördröjning och om det ska fortsätta förvärras så mycket som det gjort så lär det ta längre tid än så.

 

Så det är väl bara att inse, varje morgon får jag kämpa mig upp och skjutsa Johan till jobbet så att jag kan ha bilen om jag behöver ta mig nånstans. För första gången känns det som att det hade varit skönt med två bilar.  Men nu är det inte så, så får väl försöka lyckas ändå.

 

Hoppas bara att jag ska klara av mitt vikariat jag har just nu, lär annars inte bli mycket kvalité till barnen alls.

 

Vi får väl se hur det går.  Blir så lack bara, jag insåg väl att foglossning skulle komma, men hade hoppats att den skulle vänta några veckor till isåfall.

 

Känner mig lite uppgiven för tillfället, så det är tur att barnet sparkar o så ibland så man påminns om varför man frivilligt har så ont och mår så dåligt.

 

Positivt just nu är iallafall att jag fick låna en hel kasse med mammakläder av Malin igår. Och vi har köpt en overall på tradera som kom idag.  Så nu behöver knytet inte frysa den första tiden i varje fall. Och vi har köpt vagn av Jessica och Fredrik. Så nu har vi en fin liggvagn ståendes i hallen. Sittdelen och babyskyddet till bilen har vi ställt upp på pappas vind så länge. Men vagnen står fint i hallen och väntar. Känns ganska mysigt faktiskt att den står där.

 

//Martina

hjärtslag :)

I förrgår var vi hos barnmorskan igen. Konstaterade att jag vägde lite mer nu, 67 kg. Men det är ändå inte så väldans mycket ökning. 4 kg plus sen vecka 12 och idag går vi in i vecka 24. Mitt blodtryck var normalt och nästa gång ska vi kolla järnvärdet som var lite för lågt sist. Fick information om vattengympa med och det lät bra, så ska kolla upp det lite mer.

 

Däremot så fick vi höra på hjärtljudet från knytet. Knasigt o galet, men jättemysigt med. Jag känner ju dagligen hur det rör sig i mig så jag betvivlar inte på att knytet är vid liv iallafall. Men ändå skönt att få höra hjärtslagen.

 

Jag fick en fin kommentar på mitt förra inlägg, men den var skriven anonymt så vet inte från vem. Nästa gång kan ni la skriva under på nåt vis så jag vet vem som skrivit.

 

//Martina

Lilla älskling

Innan ultraljudet skrev jag en dikt till knytet, som sedan blev till en låt istället. Tänkte dela med mig av texten iallafall. Melodin kan kanske komma nån gång om man ber snällt och enskilt..

Lilla älskling

Vem är du,
lilla älskling?
Som skapat bo,
i mig.

Hur ser du ut,
lilla älskling?

Som din pappa
eller mig?

Mest av allt vi hoppas
att du vill stanna kvar
Växa tryggt och stilla
och bli det käraste vi har.

Vad är du,
lilla älskling?

Är du en kille
eller tjej?

Inte för vi bryr oss,
lilla älskling.
Vi kommer ändå
älska dig!

Mest av allt vi hoppas

att du vill stanna kvar

Växa tryggt och stilla

och bli det käraste vi har.

//Martina

v. 23

Vi har kommit in i den 23:e veckan av graviditeten. Magen känns som den blir större för varje dag. Tårna börjar bli svåra att se när jag står raklång och tittar ner. Intressant känsla på nåt vis. Det är väl enda gången som man njuter av att se sin mage växa. :)

 

Nu syns det på riktigt att jag är gravid dessutom. Går ju hyfsat att dölja med rätt kläder. Men oftast så syns det. Särskilt om man känner mig.

 

Lite underligt förövrigt är att när man läser på nätet så står det att denna veckan eller förra så var det vanligt att förstföderskor skulle börja känna av sparkar och liknande. Och att det inte var ovanligt om det gick flera dagar emellan sparkandet. Men vi har ju känt sparkar i en månad nu. Tillochmed Johan har känt länge. Nu sparkar barnet stundtals så mycket att man ser hela magen röra på sig. Läskigt helt klart när magen guppar till. Men mysigt med.

 

Det är det bästa med att vara gravid helt klart. Att få se sparkarna bubbla på magen. Och känna dem inuti, och mot handen. Eller när barnet gör en kullerbytta i magen..

 

Man får försöka fokusera på allt som är mysigt och fint just nu. Och ignorera att det gör ont i kroppen.

 

//Martina

 

Det tär nåt vansinnigt

Det här med att bara vänta. Det tär. Att vänta på barnet, är mysigt. Och det har sin charm. Men att vänta på att försäkringskassan ska fatta ett beslut är inte lika charmigt.

Läkaren har sjukskrivit mig en månad först och främst. 50 % ska jag fokusera på annat än jobb. Fokusera på min kropp och dess välbefinnande. 

Jag vågar knappt skriva att jag var så glad över att jag hade lite energi över ikväll och kunde städa i ordning, åtminstone lite och ta disken. Det är verkligen inte alltid jag orkar göra sånt där, och det tär också på mig. 

Jag har aldrig varit någon pedant människa, aldrig varit supernoga med städning. Och har aldrig känt att världen rasar samman om disken väntar en dag eller tre. Men när man plötsligt hamnar i en situation där man inte längre kan tvinga sig själv att göra de där sakerna. För att kroppen värker. Och när man inte klarar av att göra det fint när man vill göra det, då är det inte kul. Därför var jag så glad åt att få lite energi att kunna ha gjort det lite finare när Johan kom hem än när han åkte. 

Magen växer och det sparkar mer och mer intensivt för varje dag. Kläderna krymper, och det är inte längre säkert att kläderna passar ett par dagar senare. Det är rätt häftigt på sitt vis, men också lite jobbigt. Tur jag har en hel del kläder kvar iallafall. Särskilt nu när budgeten inte är vad den borde.

Att leva på en 50% kommunlön är ju inte det bästa för plånboken. Så jag hoppas innerligt att fsk ska godkänna, så att det iallafall blir några kronor till. 

Det som känns jobbigt är att det är någon som aldrig träffat mig, aldrig sett min arbetsplats och troligtvis aldrig haft så mycket värk, men inte fått lov att ta ner den med inflammationsdämpande och liknande, som ska bedöma. Det är en sådan person som ska tala om, om jag är berättigad eller inte. Suck. Läkaren sjukskriver ju inte mig för att det är roligt. Och jag vill ju inte vara sjukskriven, jag vill kunna vara precis som vanligt och få jobba på. Men det är bara att inse att jag inte kan lika mycket som innan. Jag har en kropp som inte klarar av att jobba heltid.Knappt halvtid, men det får gå ett tag. För plånboken kommer aldrig överleva helt utan pengar ifrån mig.

Ikväll har jag varit gräsänka. Johan har varit iväg. Höll mig vaken tills han kom hem, fast det var ju smått onödigt. För han somnade som en stock och jag vaknade till av att inte somna när jag var trött. Så nu sitter jag uppe och tänker.. Jag tänker på tok för mycket för mitt eget bästa, särskilt den här tiden på dygnet. 

Nåväl, jag ska väl försöka krypa ner och somna igen nu. Hoppas innerligt att jag får sova snart. Lär ju oavsett vakna snart igen, om man ska gå på rutinerna som min kropp verkar vilja komma in i. Tur vi har sovmorgon imorgon och kan sova ut! 

//Martina

Ledig dag

Nu har jag jobbat två dagar, och idag är jag ledig. Skönt det. Idag är en sån där dag då hela kroppen är helt stel. Har vaknat ett par gånger i natt av att armen varit bortdomnad. Det är mest ryggen som är öm, övrigt är "bara" stelt. Suck. Men det är tur att jag inte ska jobba idag. Då kan jag vila kroppen lite.

Imorgon är veckans sista arbetsdag, och sen imorgonkväll ska vi på konsert med My, Andreas och Alice. Winnerbäck, Melissa Horn, Laleh, Dundertåget och Love Antell. Blir nog kalas! Skönt att få göra något roligt i värkandet.

//Martina

Imorgon jobb

Det är med blandade känslor jag ligger här och försöker sova. Har försökt i 2.5 timme i sängen, men nu gav jag upp och la mig med en filt i soffan istället. Det är inte så lätt när kroppen inte vill som jag. Ligger en stund på sidan, tills den axeln värker för mycket, vänder mig om tills nästa axel bråkar. Försöker med att ligga på rygg istället, men då är det ryggslutet som säger ifrån. Johan ligger bredvid och sover tugnt. Han var uppe hela förra natten för att kunna vända tillbaka dygnet. Imorgon börjar han på sitt nygamla jobb och jag ska med jobba.

 

Det känns både bra och dåligt. Jag älskar att jobba, och när jag från början fick erbjudandet om att jobba med den här eleven själv en vecka så tvekade jag inte. Vi trivs ihop och det brukar i 9.5 fall av 10 fungera. Sen började min kropp att bråka och först avsade jag mig hela veckan. Sen tänkte jag om, och nu ska jag jobba mån, tis och tors. Det är som tur är en ganska lättstimulerad elev. Vilket passar min värkande kropp bra. Då kan jag ta det lugnt. Och med tanke på att det inte är några andra elever i klassrummet att ta hänsyn till, kan vi lägga upp dagen så att det kommer fungera. Det enda som är synd är väl att inte eleven kan få hitta på så mycket roligt, som jag hade tänkt från början. Dagarna är inte så långa, så det ska nog gå bra. Men jag är samtidigt väldigt orolig över att jag inte ska orka med. Jag känner ständigt av att jag har värk. Även om jag stundtals ignorerar smärtan för att få låtsas att jag är frisk.

 

Det har ju varit lättare nu, när vi haft lite ledigt och kunnat göra saker i lugn och ro. Jag har kunnat vila när det gjort ont, eller lägga vetekudden emot. Johan har burit det som ska bäras och jag känner mig som att jag är lat, fast jag varken kan, borde eller får hjälpa till med allting. Men det är frustrerande att hela tiden känna att Johan måste göra så mycket och jag bara ska titta på. Tur att han är förstående iallafall.

 

Det positiva och bästa av allt just nu är dock att jag så ofta får känna det lilla livet sparka och ha sig i magen. Det finaste jag vet för tillfället är att få ligga nära Johan med varsin hand på magen och kunna känna bebisen röra sig. Våran bebis. Som vi har skapat och som vi om några månader ska få hålla i våra armar och mysa med. I de stunderna glömmer jag nästan alla krämpor jag har. För det är så mycket kärlek i alltihop och kärleken står nog över det mesta som är jobbigt tror jag.

 

Nu har jag legat nästan en timme i soffan. Det tar sån tid att skriva när man måste pausa hela tiden och röra händerna och fingrarna för att kunna fortsätta. Mina ben värker med, särskilt vaderna. Det känns på nå vis vansinnigt onödigt. Det är illa nog att överkroppen säger ifrån. Underkroppen är jag tacksam för de dagar den låter bli att märkas så noga.

 

Badade på relaxen här om dagen fresten, tänkte passa på att få ha kroppen i lite varmt vatten, och det var riktigt skönt. Bara bubblorna som var jobbigt, men dem struntade jag i.

 

Ställde mig på vågen med, vågade knappt, men tänkte att det var lika bra. Om det är nån gång folk går upp, så är det väl när de är gravida. Och med tanke på att jag äter godis och chips till skillnad från annars (fast folk som äter godis normalt, tycker nog att jag äter minimalt iofs. Men jämförelsevis med mitt normalintag så är det mycket) så kändes det som att den kunde tänkas visa en del.

 

Vågen visade 64.3 kg. Med andra ord 1.3 kg mer än vid inskrivningen i slutet på maj.Och i princip normalvikten som var innan jag blev gravid överhuvudtaget. Så än så länge är det bara magen, och brösten som växer. Mina lår med känns det som. Men tydligen syns det inte på vågen. Så det är väl så att fettet bryts ner och lämnar plats för vatten och annat som det här fostret behöver.

 

Men nu måste jag försöka sova igen. Ibland går det lättare när man gör nåt helt annat ett tag och sedan försöker igen. Jag hatar att inte kunna sova. Det är verkligen frustrerande. Särskilt när man kryper ner klockan nio och tänker att man ska få sova många timmar innan klockan ringer. Nu är jag tacksam om jag får sova någon timme alls. Annars blir det bra jobbigt att jobba imorgon. Men det får gå. Jag kommer åtminstone köra bil till jobbet, får släppa johan på sitt jobb först och sedan åker jag en halvtimme tidigare än nödvändigt för att kunna äta i lugn och ro innan jag börjar jobba. Rätt skönt att äta på jobbet, för då slipper jag det momentet hemma.

 

Aja, mina fingrar klarar inte av att skriva mer.

 

Sov gott, ni som kan.

 

//martina

Sicket trams

De sista dagarna har jag börjat med dumheterna i att inte kunna sova på natten på grund av värk. I natt kunde jag inte sova på grund av huvudvärk. Jag grät för det gjorde så ont, men Johan tog hand om mig. Tur det. Natten innan, var det ryggen som bråkade med mig. Jag tycker det är för tidigt att inte kunna sova på grund av att det gör ont. Det kan gott vänta ett tag.

 

Det jobbiga är ju att man inte kan ta något mot värken som hjälper.

 

Vi var i Kivik och kikade lite, och när vi stått inne i fiskaffären (som till skillnad mot utomhus var sval), så kom känslan över mig att jag skulle svimma. Så jag höll mig mot fiskdisken och bad Johan ringa så att Daniel eller Johanna skulle möta mig, eftersom vi skulle handla. Kände mig som en gammal tant när Johanna fick leda mig till en bänk så jag kunde få vila en sväng. Men det gick ju det med. Mådde bättre sen igen. Tur det.

 

Nu är vi hos Johans föräldrar och här öser regnet ner. Så det är ju tur att vi inte är i tältet nu. Och det är ju bara att inse, att den sista semesterveckan blir utan tältning. Men det kommer nog bli trevligt oavsett. Så klart!

 

//Martina

Ultraljudet

Det lever en bebis i mig!! Hjärtat slog, och alla organ var som de skulle. Så skönt! Känns bra att kunna tänka att det jag känner faktiskt är det lilla livet som rör på sig.

Blev framflyttade lite, så nu är vi beräknade den 21 december istället. Så julafton närmar sig med stormsteg...

Är i skåne just nu, men tänkte mest skriva att allt hade gått bra.

//Martina

Snart halvtid

Nu är vi i vecka nitton, tänk vad tiden går fort. Imorgon är det dags för ultraljud, känns helt knäppt. För var ju så himla länge kvar när jag bokade det.

Grekland gick bra, men värmen var jobbig. Särskilt första dagarna, men skuggsolning och mycket vatten gjorde det lättare. Gick mycket pengar på mat med, eftersom jag var hungrig hela tiden. Men det gick det med. 

Förra veckan var vi dels i Floda hos mina kusiner, dels hälsade vi på mormor och dels hälsade vi på Karl och Sara o barnen. Karl och Johan fixade och slängde allt skräp från vinden i halmstad, samt bar ner de möbler från varberg som skulle upp till jönköping. Så sent på torsdagskvällen begav vi oss mot jönköping. Var inte hemma förns ett på natten, så släpet fick stå till morgonen dagen efter, då Andreas och Johan bar in lite i huset och det mesta till vinden hos pappa. På kvällen åt vi pizza och såg på film hos My och Andreas.

Sen har vi mest fixat med huset till och från. Blir bättre hela tiden, men min förhoppning om att allt skulle vara klart när vi kom hem igen efter nästa semesteretapp får jag nog tänka om på. 

Det är skönt att vi bor under samma tak. Och det är faktiskt inte konstigt alls att umgås varje dag istället för varje helg bara. Inte att jag trodde det, men det hade ju kunnat bli så. Det vet man ju inte innan. Men skönt att det blev så bra som man hade tänkt!

Imorgon börjar vi dagen med ultraljudet, och jag har varit väldigt orolig över hela grejen. Så orolig över att de ska säga att barnet är dött och att det bara är att vänta ut att kroppen inser det. Inte särskilt orolig att det skulle vara nåt fel på barnet i övrigt. Nej det tror jag inte. Antingen så lever det och är friskt eller så finns det inte alls. Vet inte riktigt varför jag tänker så, men Johan försöker lugna mig så gott han kan iallafall.

Nu känner jag mig dock inte lika orolig, har börjat känna mer och mer tecken (förutom att jag blir rundare kring magen). Har kunnat känna bubbel från magen när jag har haft handen på, och även Johan kunde känna lite igår. Men inte utan stöd från min hand.

Förns sent igårkväll, när jag hade massa värk i ryggslutet och la en varm vetekudde i svanken. Vet inte om jag hamnade bra eller nåt, för då kunde jag plötsligt känna hur det rörde sig utan att jag nuddade magen. Helt klart en konstig känsla. Så jag tror i varje fall att det är lilla barnet jag känner. Det får vi ju veta imorgon.

Var på massage hos mamma idag, fick passa på innan magen blir för stor. Nu gick det att ligga på magen dessutom. Rätt mysigt att känna hur det rörde sig i mig samtidigt som mamma masserade upp mina trötta ryggmuskler. 

Imorgon ska jag dessutom till sjukgymnasten och vi ska åka till Skåneland och hälsa på Daniel, Johanna och Joseph (Johans bror med familj). Sen nån dag senare, vet inte när åker vi vidare mot Kalmartrakterna och Öland och hälsar på svärföräldrarna. Samt passar på att sova en natt eller så i tältet. Får hoppas att det ska gå bara. Men det tror jag. Min kropp är ju van vid att sova i den miljön. 

I övrigt har jag blivit ännu mer lättgråten. Massa konstiga saker som gör att jag nästan bryter ihop. Än så länge har det tillexempel varit för mycket socker i teet, att min handduk var blöt när jag skulle duscha och jag vet knappt var. Jag gråter ömsom skrattar, och Johan skrattar åt mig. Det hade troligtvis jag med gjort om jag sett mig. Jag kan ju förstå komiken i det hela, men är ju ändå inte roligt. Är på riktigt jobbigt att inte ha kontroll över sina egna känslor. 

På återseende!

//Martina

Värmeslag!

Det är så galet varmt. 
Jag som har svårt med värmen normalt, har verkligen problem nu. Hur tusan ska det gå i grekland?

Det blir en ond cirkel av alltihopa. För när jag blir så varm, orkar jag inte fixa mat. Och när jag inte får i mig nåt att äta blir jag ännu slöare och har ännu svårare för värmen. Men förhoppningsvis blir det bättre av att vara två här hemma. Att ha bil kommer också underlätta en hel del. Då kan jag ju åka och handla om det är så. Det har jag verkligen inte haft ork för nu.

Var hos arbetsterapeuten igår, och fick en ny skena till vänsterhanden. Denna ska avlasta tummen mer, och känns mycket bättre än den jag hade. Troligtvis har jag carpal tunnel i kombination med nåt annat. Vi ska testa vänsterhanden först, och funkar det bra, så ska vi skaffa en till högerhanden med. Jag ska ha den när jag sover, och för att avlasta handen när jag känner att det behövs. Och har jag väldigt ont i handen, ska jag med använda den. 

Magen som jag tyckte hade exploderat i storlek från förra veckan till denna, tycker jag nästan blivit liten igen. Eller mindre rättare sagt. Liten är den inte riktigt. Fast jag ser nog fortfarande mest ut som att jag är lite smårund. Jag vill ha en mage som är tydligt bebismage, tycker inte om att gå o vara i det här mellanläget. Samtidigt så lär jag väl bli stor sen och då vill jag ha bort magen för att den är i vägen. Så det är väl bättre att hålla tyst.

Idag blir vi sambo på riktigt förövrigt! Äntligen! Ska bli så skönt att inte ha det här fram och tillbaka åkandet. Eller ja, det är ju bara Johan som åker. Men det är lika illa det. Bara några timmar kvar tills han kommer.. Längtar så.. 

//Martina

Uppdatering

Jag vet att jag inte skrivit, och på sätt och vis tycker jag det är synd. Vill så gärna kunna minnas allt som händer sen när det är över. Med tanke på att mitt minne har blivit som det blivit så blir sammanfattningen kanske inte den bästa.

Magen växer iallafall, och det är ju skönt. Känns nästan som att den borde varit ännu större nu, med tanke på att bebisen ändå är 14 cm lång mellan huvudet och baken så är det konstigt att den får plats. Men det gör den uppenbarligen. Det närmar sig ultraljud med stormsteg och jag längtar. Det är först då jag vågar inse helt hundra att det är en bebis där inne. Och jag är trots allt orolig att det ska visa sig att den inte blivit så stor som den borde eller att dess hjärta inte slår. Samtidigt så är jag så säker på att det lilla livet är där inne i mig och växer och lever precis som det ska. Men det är väl det där missfallet från förut som ligger i bakhuvudet och bråkar med mig.

Vad som hänt sen sist är att jag jobbat en vecka halvtid, och det gick bra. Denna veckan har jag jobbat 3 dagar och nu har jag semester, eller frivilligt obetald är väl rätt benämning, hela juli. Så det är skönt. På lördag när Johan kommer så är vi plötsligt sambo på heltid. Så fruktansvärt skönt! Vi inleder samboskapet med att åka till grekland och det gör det hela ännu bättre.

Förra helgen var det midsommar och vi gav oss iväg med tält. Och det gick faktiskt riktigt bra. Johan fick slå i alla pinnar och bära det som var tungt osv. Så det löste sig. Gick rätt bra att sova på luftmadrass med för den delen. Hade ju mitt privata element med mig så jag behövde iallafall egentligen inte frysa. Men det här med att vara gravid gör att jag är mer frusen än annars. Och jag vaknade ett par gånger över att frysa nåt vansinnigt. Men det gick ju över det med.

Vad gäller läkarbesök så har jag varit på ett besök hos arbetsterapeuten förra veckan. Då sa hon att jag inte skulle använda min handledsskena, för jag upplever själv att jag får mer  ont av den. Så skulle jag känna efter i en vecka och notera när jag har mest ont. Så pratade vi idag, och fick en ny tid imorgon. För ev behöver jag något till natten iallafall, för jag har oftast ondast på morgonen. Och nu när det varit så varmt på dagarna har det känts ganska skönt överlag.

Jag har även varit hos sjukgymnast två gånger. Dels i tisdags, och dels idag. Blev ordinerad att "springa" i vattnet med bälte runt midjan. Inte simma då nacken blir för snedbelastad då. Fick även ett gummiband som inte var så hårt att träna försiktigt med. Samt hjälp med tillämpad avslappning. Det var därför jag var där idag. För att få hjälp med avslappningen. Var jätteskönt att ligga där och slappna av. Hon hade en väldigt lugn och behaglig röst, så det var skönt. Så nu ska jag öva på detta två gånger om dagen. Och fick en ny tid samma dag som vi ska till ultraljudet.

Idag kom jag även upp i frikortskostnaden. Så nu har jag frikort fram tills Mars nästa år. Så det känns skönt. 

Jag är jättetrött, men jag måste byta kläder och åka iväg. Ska till My först med Malin och sedan ska jag träffa Linnea. Så det blir bra. Borde hänga tvätten innan dess med. Men den kan nog ligga kvar i maskinen ett tag till. Jag hinner oavsett tvätta klart allt innan vi åker. 

//Martina

50%

Läkarbesöket gick bra. Denna gången hade hon mer tid avlagd för mig, så nu gick hon igenom mig igen. Konstaterade att det är svårt att få igenom sjukskrivning från försäkringskassan om det är nerver som är i kläm och dessutom är jag gravid. Som gjort för att misslyckas. Tyvärr. Läkaren var lika bitter över det som jag. Men det är bara att hoppas. När jag läser på deras hemsida och i broschyrerna så ska det bedömas ifrån hur väl man kan arbeta. Och det är ju helt klart ett problem när det gör ont och man inte får ta något.

Provsvaren förövrigt var tillbaka en del. Och två av tre visade inte på reumatism. Och det tredje hade inte kommit. Hon hade även kollat nåt med sköldkörtelproduktionen och den var lägre än normalt. Men det var vanligt när man var tidigt gravid och skulle höjas efter vecka 17 typ. Så då skulle jag få komma och lämna blod sen igen om en månad för att se så att allt är som det ska.

Nu är jag iallafall sjukskriven en vecka till, dock på 50%. Så förhoppningsvis går det bra, blir ju typ 4 timmar om dagen. 

Passade på att gå en sväng till mamma med och hälsa på och äta pannkakor. Pratade lite med Theo med. Han har ju haft svårt för att förstå det här med att jag ska ha barn. Tror inte jag skrivit det innan, annars blir det upprepning. Theos kommentar var ju "men det går ju inte. Martina är ju min storasyster och det är ju mammor som får barn"..

Så jag frågade honom idag om det fortfarande var konstigt med bebisen och det tyckte han. Men han frågade ändå om den var i magen och jag visade hur liten den är nu och att den kommer växa mer sen. Så att den kan bli som en vanlig bebis. Visade även bilden på www.growingpeople.se hur en bebis ser ut i vecka 14. Även om det snart är dags för 15. Och han tyckte att den såg lite underlig ut, men att det nog blir bättre när den är klar.

Nu ska jag lägga mig lite o hoppas att halsbrännan mildras. Hade nån lukt i kylskåpet så jag fick krama toan igen. Tyvärr, var så länge sen nu. Så kändes som det gärna hade fått vara över nu. Men icke. Fast sen gick det ju bra att få i sig mat och så. Så det var ju tur det iallafall!

//Martina