Det tär nåt vansinnigt

Det här med att bara vänta. Det tär. Att vänta på barnet, är mysigt. Och det har sin charm. Men att vänta på att försäkringskassan ska fatta ett beslut är inte lika charmigt.

Läkaren har sjukskrivit mig en månad först och främst. 50 % ska jag fokusera på annat än jobb. Fokusera på min kropp och dess välbefinnande. 

Jag vågar knappt skriva att jag var så glad över att jag hade lite energi över ikväll och kunde städa i ordning, åtminstone lite och ta disken. Det är verkligen inte alltid jag orkar göra sånt där, och det tär också på mig. 

Jag har aldrig varit någon pedant människa, aldrig varit supernoga med städning. Och har aldrig känt att världen rasar samman om disken väntar en dag eller tre. Men när man plötsligt hamnar i en situation där man inte längre kan tvinga sig själv att göra de där sakerna. För att kroppen värker. Och när man inte klarar av att göra det fint när man vill göra det, då är det inte kul. Därför var jag så glad åt att få lite energi att kunna ha gjort det lite finare när Johan kom hem än när han åkte. 

Magen växer och det sparkar mer och mer intensivt för varje dag. Kläderna krymper, och det är inte längre säkert att kläderna passar ett par dagar senare. Det är rätt häftigt på sitt vis, men också lite jobbigt. Tur jag har en hel del kläder kvar iallafall. Särskilt nu när budgeten inte är vad den borde.

Att leva på en 50% kommunlön är ju inte det bästa för plånboken. Så jag hoppas innerligt att fsk ska godkänna, så att det iallafall blir några kronor till. 

Det som känns jobbigt är att det är någon som aldrig träffat mig, aldrig sett min arbetsplats och troligtvis aldrig haft så mycket värk, men inte fått lov att ta ner den med inflammationsdämpande och liknande, som ska bedöma. Det är en sådan person som ska tala om, om jag är berättigad eller inte. Suck. Läkaren sjukskriver ju inte mig för att det är roligt. Och jag vill ju inte vara sjukskriven, jag vill kunna vara precis som vanligt och få jobba på. Men det är bara att inse att jag inte kan lika mycket som innan. Jag har en kropp som inte klarar av att jobba heltid.Knappt halvtid, men det får gå ett tag. För plånboken kommer aldrig överleva helt utan pengar ifrån mig.

Ikväll har jag varit gräsänka. Johan har varit iväg. Höll mig vaken tills han kom hem, fast det var ju smått onödigt. För han somnade som en stock och jag vaknade till av att inte somna när jag var trött. Så nu sitter jag uppe och tänker.. Jag tänker på tok för mycket för mitt eget bästa, särskilt den här tiden på dygnet. 

Nåväl, jag ska väl försöka krypa ner och somna igen nu. Hoppas innerligt att jag får sova snart. Lär ju oavsett vakna snart igen, om man ska gå på rutinerna som min kropp verkar vilja komma in i. Tur vi har sovmorgon imorgon och kan sova ut! 

//Martina