Hormonvrede?

Jag har varit ganska glatt befriad ifrån hormonvrede under graviditeten. (Ännu gladare över det faktumet är väl Johan..) Om det har att göra med att jag samtidigt mått så bra i kärleken eller att jag helt enkelt inte är ett pain in the ass när jag är gravid (kanske blir värre sen när grav. hormonerna försvinner... haha). Vi får se. Men jag känner mig inte så himla annorlunda. Hormonutbrotten har mest varit i tårar och i det faktum att jag varit så nedstämd osv. Men inte i ilska.

 

Däremot finns det vissa saker jag stör mig på lite extra mycket. Och det är när folk drar allas graviditet över en kam. Det finns lika många olika graviditeter och förlossningar som det finns havande och födande kvinnor. Ingen har exakt en likadan som någon annan. Och att påstå det är bara korkat.

 

Jag räknar kallt med att förlossningen blir skitjobbig och samtidigt som det är det bästa jag genomfört (med tanke på vårt lilla knytemirakel som kommer efteråt) så kommer det vara den jobbigaste upplevelsen jag varit med om. Vissa får supersmidiga förlossningar, och det är bara att gratulera tänk vad underbart! Men jag tror inte jag får det, tror verkligen tvärtom. Men det stör mig inte så mycket. Jag är övertygad om att jag minst en gång kommer ropa att jag inte vill vara kvar, att jag ger upp och att jag inte kommer kunna genomföra det hela. Men jag vet att jag kommer ta mig igenom det och jag vet att jag får hålla vårt lilla kärleksbevis i famnen strax efter jag lyckats genomföra eländet.

 

Att det då finns dem som hävdar att oavsett vad så är alltid förlossningen värst, eller som hävdar att graviditeten är underbar att genomföra, eller tvärt om. Som säger att förlossningen är det lättaste och graviditeten det jobbigaste osv... Inte som säger "jag tyckte att.." utan "det är fakta". Sånt stör mig. 

 

Själv hävdar jag att graviditeten är värre än förlossningen. För förlossningen kan jag se slutet på. Jag vet att den inte kommer vara i oviss tid såsom flera veckor eller månader. Och intensiv smärta som jag kan förstå har jag mycket lättare för. Jag tror inte att jag kommer må psykiskt dåligt av att föda barn. Däremot så tror jag att det kommer ta på kroppen. Gällande graviditeten så tycker jag det värsta har varit att inte veta om smärtor och krämpor kommer gå över innan förlossningen (vet inte ens om de går över efter förlossningen). Och jag har ofta gråtit och inte velat vara med mer. (Givetvis vill jag ju vara kvar som så, men ibland orkade jag knappt).

 

Min graviditetssammanfattning ser ut som följande:

v.7-13 Garanterad att spy minst en gång om dagen
v.14- slutet. Mår fortfarande illa stundtals och spyr då och då utan förvarning från kroppen. Oftast när jag inte mått illa alls. Utan för att jag borstat tänderna när kroppen inte velat eller har hostat så att kroppen inte kunnat låta bli.

ca v. 11 - slutet. Ledvärk och smärtor över rygg och axlar. I skrivande stund har jag egentligen svårt för att knyta händerna för att det gör så ont i fingrarna. Ryggvärken är ingen idé att fundera över, den blir värre för varje dag.

Sjukskriven från v. 13 på halvtid.

v.20- slutet. Foglossning. I början inte så jobbigt. Sen blev det mer och mer. Och nu vissa dagar kan jag knappt ta mig framåt. Jag har inte fått sova ordentligt ungefär lika länge om inte längre pågrund av alla smärtor. Kan inte vända mig själv och nu kan jag knappt vända mig alls. Jag är inte särskilt stor men jag har så ont och då går det inte oavsett.

 

Samtidigt har jag mått psykiskt dåligt över all press över att inte försäkringskassan sköter sig och att jag fått jaga efter dem för att få ordning på min sjukpenning. Tog så många veckor att jag inte ens orkar räkna efter. Har varit nedstämd och fått gå till psykolog för att prata av mig.

 

Dessutom är det så mycket annat som tärt så som att jag inte kunnat jobba med det jag vill (vilket ju sen löste sig till förträfflighet som så) och inte så mycket som jag vill. Att bara gå hemma är skitjobbigt när man inte vill.

 

Har haft fina stunder med. Helt klart. Och det är de små stunderna som gör allt värt att genomföra. Sparkarna var ett tag det mysigaste som fanns! Nu är det mest ont när det sparkas, eftersom utrymmet är så begränsat. Men vi är å andra sidan i v. 39 så det är kanske inte så himla konstigt alls. Och jag står ut, för nu är det inte länge kvar.

 

Hoppas att jag ska hinna andas lite innan förlossningen med.

 

Men nu ska jag sluta sprida hormonvrede (?!) och äta frukost för om drygt 20 min måste jag gå till jobbet. Och med tanke på att jag knappt tog mig upp i morse så är det väl bäst att gå i god tid.

 

//Martina