Är jag redo?

Igår hade jag så vansinnigt ont i ryggen. Det blev bara värre hela dagen. Och jag klarade ingenting. Jag hatar att inte klara av nånting. Men Johan var en klippa och packade de lådor vi hämtat hos My och Andreas, samt ett par av smålådorna vi hade själva. Satte ihop alla smålådor med, så vi kan packa lite enklare. Dessutom städade han och fixade. Jag åkte och handlade en kort sväng på kvällen och kom hem till ett betydligt finare hem. Det värmer. Men jag känner mig mindre duktig som inte klarar av nånting känns det som. Jag vet att jag inte ska tänka så, så istället satsar jag på att vara tacksam över omsorgen.

 

Jag kunde inte sova pågrundav ryggen, hela ryggen fick smörjas med liniment, vetekudden användes och 2 panodil. Somnade tillslut. Men jag blir så frustrerad över att inte få sova. När jag vaknade trodde jag först att jag inte hade ont alls. Sen rörde jag på mig och insåg att jag hade helt fel. Sov en stund till och när jag vaknade hade jag dessutom huvudvärk, så idag sjukanmälde jag mig. Fixade inte att jobba under de förutsättningarna.

 

Psykologen som jag skulle få remiss till av barnmorskan ringde idag med. Hon hade fått en återbudstid vid två. Så nu sitter jag bara och väntar på att få åka dit. Men det är läskigt. Tillochmed jätteläskigt. Jag har ytterst få gånger varit hos en utomstående och pratat om hur jag mår.

 

Jag vet ju inte riktigt varför jag känner mig så nedstämd stundtals, men som My sa, det är ju det som hon ska hjälpa mig att förstå. Kanske är det lättare än jag tror. Men är jag redo att öppna mig för någon jag inte känner? Är ju van vid att prata om hur jag känner och mår, men det är med folk som känner mig. Får väl se hur det går helt enkelt.

 

//Martina