Det är med blandade känslor jag ligger här och försöker sova. Har försökt i 2.5 timme i sängen, men nu gav jag upp och la mig med en filt i soffan istället. Det är inte så lätt när kroppen inte vill som jag. Ligger en stund på sidan, tills den axeln värker för mycket, vänder mig om tills nästa axel bråkar. Försöker med att ligga på rygg istället, men då är det ryggslutet som säger ifrån. Johan ligger bredvid och sover tugnt. Han var uppe hela förra natten för att kunna vända tillbaka dygnet. Imorgon börjar han på sitt nygamla jobb och jag ska med jobba.
Det känns både bra och dåligt. Jag älskar att jobba, och när jag från början fick erbjudandet om att jobba med den här eleven själv en vecka så tvekade jag inte. Vi trivs ihop och det brukar i 9.5 fall av 10 fungera. Sen började min kropp att bråka och först avsade jag mig hela veckan. Sen tänkte jag om, och nu ska jag jobba mån, tis och tors. Det är som tur är en ganska lättstimulerad elev. Vilket passar min värkande kropp bra. Då kan jag ta det lugnt. Och med tanke på att det inte är några andra elever i klassrummet att ta hänsyn till, kan vi lägga upp dagen så att det kommer fungera. Det enda som är synd är väl att inte eleven kan få hitta på så mycket roligt, som jag hade tänkt från början. Dagarna är inte så långa, så det ska nog gå bra. Men jag är samtidigt väldigt orolig över att jag inte ska orka med. Jag känner ständigt av att jag har värk. Även om jag stundtals ignorerar smärtan för att få låtsas att jag är frisk.
Det har ju varit lättare nu, när vi haft lite ledigt och kunnat göra saker i lugn och ro. Jag har kunnat vila när det gjort ont, eller lägga vetekudden emot. Johan har burit det som ska bäras och jag känner mig som att jag är lat, fast jag varken kan, borde eller får hjälpa till med allting. Men det är frustrerande att hela tiden känna att Johan måste göra så mycket och jag bara ska titta på. Tur att han är förstående iallafall.
Det positiva och bästa av allt just nu är dock att jag så ofta får känna det lilla livet sparka och ha sig i magen. Det finaste jag vet för tillfället är att få ligga nära Johan med varsin hand på magen och kunna känna bebisen röra sig. Våran bebis. Som vi har skapat och som vi om några månader ska få hålla i våra armar och mysa med. I de stunderna glömmer jag nästan alla krämpor jag har. För det är så mycket kärlek i alltihop och kärleken står nog över det mesta som är jobbigt tror jag.
Nu har jag legat nästan en timme i soffan. Det tar sån tid att skriva när man måste pausa hela tiden och röra händerna och fingrarna för att kunna fortsätta. Mina ben värker med, särskilt vaderna. Det känns på nå vis vansinnigt onödigt. Det är illa nog att överkroppen säger ifrån. Underkroppen är jag tacksam för de dagar den låter bli att märkas så noga.
Badade på relaxen här om dagen fresten, tänkte passa på att få ha kroppen i lite varmt vatten, och det var riktigt skönt. Bara bubblorna som var jobbigt, men dem struntade jag i.
Ställde mig på vågen med, vågade knappt, men tänkte att det var lika bra. Om det är nån gång folk går upp, så är det väl när de är gravida. Och med tanke på att jag äter godis och chips till skillnad från annars (fast folk som äter godis normalt, tycker nog att jag äter minimalt iofs. Men jämförelsevis med mitt normalintag så är det mycket) så kändes det som att den kunde tänkas visa en del.
Vågen visade 64.3 kg. Med andra ord 1.3 kg mer än vid inskrivningen i slutet på maj.Och i princip normalvikten som var innan jag blev gravid överhuvudtaget. Så än så länge är det bara magen, och brösten som växer. Mina lår med känns det som. Men tydligen syns det inte på vågen. Så det är väl så att fettet bryts ner och lämnar plats för vatten och annat som det här fostret behöver.
Men nu måste jag försöka sova igen. Ibland går det lättare när man gör nåt helt annat ett tag och sedan försöker igen. Jag hatar att inte kunna sova. Det är verkligen frustrerande. Särskilt när man kryper ner klockan nio och tänker att man ska få sova många timmar innan klockan ringer. Nu är jag tacksam om jag får sova någon timme alls. Annars blir det bra jobbigt att jobba imorgon. Men det får gå. Jag kommer åtminstone köra bil till jobbet, får släppa johan på sitt jobb först och sedan åker jag en halvtimme tidigare än nödvändigt för att kunna äta i lugn och ro innan jag börjar jobba. Rätt skönt att äta på jobbet, för då slipper jag det momentet hemma.
Aja, mina fingrar klarar inte av att skriva mer.
Sov gott, ni som kan.
//martina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar