Det blev en...

5+ nu. Dagarna blir tyngre o tyngre att ta sig igenom. Hur Jag än
försöker tänka positivt o tänka på stunden när de säger att det blev
en ... Vad det nu blir. Jag vet att allt, precis allting kommer vara
värt det i den stunden.

Men vägen dit känns jobbigare o jobbigare.

Höjdpunkter just nu:
*är att johan är hemma. Så jag slipper gå ensam o oroa mig för att
allt ska sätta igång när han är som längst bort från mig.
*att magen sjunkit ner så andningen åtminstone är lättare.
*tackvare att johan är hemma blir massa saker gjorda. Såsom väggar som
ska målas blir målade.
*jag vet att vi trots allt har max 9 dagar innan förlossningen sätts igång.

Dagarna går upp o ner. Stundtals värker det i kroppen så dant att jag
inte vet vart jag ska ta vägen. Stundtals är det lugnt. Min vetekudde
har hamnat nånstans i flytten. Så kan inte använda den så som jag
brukar.

Stundtals är jag så rastlös o frustrerad att jag inte vet var jag ska ta vägen.

Vi kan inte gå ut o gå. Vi skulle ändå bara komma en kort bit. Det är
så knöligt att få på skorna numera. Johan får hjälpa mig varje gång så
det är bara när vi ska iväg o göra nåt jag orkar krångla.

Jag hoppas verkligen att knytet vill komma fram snart. Även om jag
njuter av egentiden med johan så längtar vi båda två efter vår bebis.

Och efter alla samtal o undran från släkt o vänner verkar det inte
bara vara vi som längtar...

//Martina