Sista besöket hos barnmorskan

Idag var vi hos barnmorskan för sista gången innan knytet kommer. Vi har gått över 9 dagar nu och min vikt idag är 75.4 kg vilket i praktiken innebär att jag från graviditetens början sammanlagt ökat ca 11.5 kg. Vilket väl är det som sägs vara normalt. Syns ju ingenstans direkt att jag ökat (bortsett från magen då och brösten), men känner mig smalare på andra ställen särskilt armarna. Har ju kunnat ha i princip samma kläder hela tiden, bortsett från tröjor o klänningar som blivit trånga, men det är ju inte så konstigt.

 

Slutmåttet på magen 38 cm. Med andra ord samma som förra veckan vilket var väntat med tanke på att magen har sjunkt o så med.

 

Vi fick se barnets hjärta på ultraljud idag med förövrigt. För hon hade ändå maskinen inne och då tyckte hon att vi kunde kika. Vilket var roligt, för man såg så tydligt hjärtat som slog därinne i kroppen. Såg huvudbenet med o så. Mer gick ju inte se med tanke på hur trångt det är där inne.

 

Hon gjorde även en hinnsvepning på mig. Inte så där vansinnigt skönt direkt. Gjorde ganska ont, fast det gick ju över. Gör mer ont nu efteråt när jag går o så. Vi får väl se om den gör någon nytta. I övrigt föreslog hon en färdknäpp. Hon sa förövrigt att jag är öppen ett par centimeter iallafall och att det var mjukt så hon trodde det var på gång.

 

Om det nu inte kommer igång så ska vi på tisdag ringa och boka tid för igångsättning på onsdag och eftersom jag kommit såpass långt redan nu så skulle barnet tydligen komma samma dag. Så på onsdag har vi garanterat vår bebis. Känns ju ganska galet egentligen. Så som vi har väntat.

 

//Martina

Det blev en...

5+ nu. Dagarna blir tyngre o tyngre att ta sig igenom. Hur Jag än
försöker tänka positivt o tänka på stunden när de säger att det blev
en ... Vad det nu blir. Jag vet att allt, precis allting kommer vara
värt det i den stunden.

Men vägen dit känns jobbigare o jobbigare.

Höjdpunkter just nu:
*är att johan är hemma. Så jag slipper gå ensam o oroa mig för att
allt ska sätta igång när han är som längst bort från mig.
*att magen sjunkit ner så andningen åtminstone är lättare.
*tackvare att johan är hemma blir massa saker gjorda. Såsom väggar som
ska målas blir målade.
*jag vet att vi trots allt har max 9 dagar innan förlossningen sätts igång.

Dagarna går upp o ner. Stundtals värker det i kroppen så dant att jag
inte vet vart jag ska ta vägen. Stundtals är det lugnt. Min vetekudde
har hamnat nånstans i flytten. Så kan inte använda den så som jag
brukar.

Stundtals är jag så rastlös o frustrerad att jag inte vet var jag ska ta vägen.

Vi kan inte gå ut o gå. Vi skulle ändå bara komma en kort bit. Det är
så knöligt att få på skorna numera. Johan får hjälpa mig varje gång så
det är bara när vi ska iväg o göra nåt jag orkar krångla.

Jag hoppas verkligen att knytet vill komma fram snart. Även om jag
njuter av egentiden med johan så längtar vi båda två efter vår bebis.

Och efter alla samtal o undran från släkt o vänner verkar det inte
bara vara vi som längtar...

//Martina

Julafton

Nu är det julafton. Visserligen precis blivit julafton men ändock julafton. Ingen bebis har kommit. Vi väntar fortfarande med spänning. Förvärkarna har kommit till och från och stannat ett tag, sen försvunnit igen. "Mensvärk" har jag haft det med. Så kroppen förbereder väl sig sakta men säkert.

 

Lite svårt att veta vad som är vad för har haft känningar av foglossningarna med de senaste dagarna, blandat med mensvärk. Och vet inte om foglossningen i själva verket är nåt annat.

 

Sen i tisdags har Johan varit hemma med mig, vilket har gjort att väntan på bebis inte känts lika jobbigt trots övertiden. Även om vi vill ha ut vårt knyte snart. Men just nu känns det som att har den ändå väntat så länge klarar vi oss utan bebis även på julafton.. Men vi får se, fylla år på julafton är det ju många andra som gör med, så det går väl det också.

 

Vi får se hur många dagar plus det blir helt enkelt. Julafton är +3. 

 

//Martina

På g?

Lagom tills att pappa o johan började bli klara började jag få
mensvärk. Låter konstigt att benämna det så men är ju så det känns.
Ganska intensiv men inte ohanterbar. Den höll i sig till o från tills
ganska nyss. Förhoppningsvis pausar den bara o tänker återkomma i
större styrka om en stund igen. Så nu har jag gått o lagt mig så jag
ska orka med.

Vad som däremot varit mer intensivt än vanligt är knytet. Mycket mer
aktivt än vanligt o mer intensivt. Kändes ett tag som att knytet
tänkte ta vägen genom huden istället. Jag tolkar det som att knytet
vill ut till världen snart.
Jag hoppas verkligen att allt inte tänkte stanna av igen. För första
gången nånsin längtar jag efter att smärtan kommer igång ännu mer.
Fast det är klart en timme sömn vore också skönt.

Föda barn kan vi ju göra imon ;)

Nu orkar jag inte skriva mer är så knöligt att skriva på telefonen.

//Martina

Så när tänkte knytet komma?

Min gissning var ju att Knytet skulle komma den 17:e, med andra ord igår. Och med tanke på att jag fortfarande sitter här och är gravid så kan man ju enkelt konstatera att jag hade fel. Några gissade även på den 13:e december. Det var också fel. Men de allra flesta har sina gissningar kvar. Tillexempel gissade Knytets farmor på den 20:e, som är på måndag. Det är inte alls omöjligt. Alice tycker också det vore roligt med 20:e så hon får vara exakt 6 månader äldre. (Men mest tror jag det är för att hon alltid ska komma ihåg när knytet fyller år..).

 

Jag trodde jag skulle få rätt först, för i torsdagskväll hade jag några rejäla förvärkar. Men tji fick jag, det upphörde igen. Det var nog mest bara för att retas. Nu har vi slutat gissa och börjat önska istället. Vill ju ha det lilla knytet i famnen och få se vad det är för en filur som hållt sig gömd därinne.

 

Förra helgen flyttade vi till hus. Det hade ju varit skönt att säga att vi flyttat till eget hus. Men så är det inte riktigt. Vi kommer bo här själva vår lilla familj, men vi äger inte huset utan vi kommer bara hyra det. Men vi får ju ta hand om huset till stor del som vårt eget. Och det känns skönt. Vi har trots den korta tiden boendes här kommit riktigt långt tycker jag. Inte så mycket tack vare mig, jag är tämligen oskyldig till det mesta. Men Johan jobbar dubbelt. Först på jobbet och sen när han kommer hem. Inte mycket tid jag har honom sittandes i soffan hos mig inte. Tyvärr. Men när vi är klara och när Knytet kommit får vi nog sällskap igen.

 

Jag jobbade sista dagen i måndags, och fick vara den stolta läraren över mina elever som gjorde så bra ifrån sig. Det var lite jobbigt att behöva kliva upp så vansinnigt tidigt dock, fick ju åka med Johan in till stan, så vi åkte redan 6.20. Från 7 nåt sånt var jag på jobbet. Och trots attt min kropp tyckte att fyra var lagom tid att vakna var jag inte så värst trött. Sen blev det luciatåg och nu kan jag med rak rygg säga att jag har planerat ett luciatåg, övat in det och sen genomfört det. Denna gång som dirigent och samordnare och det blev så himla fint. Jag fick vara så stolt och det var många som tackade efteråt. Vansinnigt konstigt att inte komma tillbaka dit och vara lärare när jag varit mammaledig.

 

Det har varit vansinnigt roligt att få jobba som musiklärare en termin istället för assistentjobbet. Två helt skiljda världar. Men det är det som varit så skönt.

 

Övriga dagar denna veckan har jag varit hemma och gjort ingenting i princip. I tisdags var Johan ledig och då var vi nere hos barnmorskan här i Skillingaryd. Hon var bra, men inte alls som den förra. Men som Johan sa, det är nog ytterst få som är som hon. Sen var vi på familjerätten på socialkontoret och meddelade att det är Johan som är pappan till barnet. Så när de får in från sjukhuset att vi fött ett barn, så kan de göra ärendet lite fortare.

 

Idag kommer pappa hit och fikar och Johan har åkt iväg för att hämta ved hos Elisabeth och Andreas. Så det ska pappa hjälpa till med sen att få in. Skönt det. Så slipper Johan göra allt bärarbete själv.

 

//Martina

Smärta..

Efter morgonens hormonutbrott eller mest "nu är jag trött på det här"-känsla är kvar. Delvis kring det jag skrev ang andras tankar o sätt att bete sig. Men mest är jag så vansinnigt frustrerad över att inte klara av något. Kom iväg till jobbet imorse, men det var knappt. Sittandes hade jag inte ont under arbetstid. Det gick över.. Nu har jag ont i vilken position jag än är. Johan har varit ute i huset och så, men jag stannade hemma i lägenheten. För det var ingen idé. Bara jobbigt att åka ut o må dåligt bland folk. Så har legat i princip hela tiden sen jag kom hem. Uppbullad bland täcken och kuddar för att kunna ligga ner med så lite ont som möjligt. Suck. Jag blir tokig. Är fogarna än så länge. Ytterst få förvärkar.

 

Så än så länge är det (tack gode gud) inte dags för förlossning. Men ska smärtan öka och fortsätta så här, så får det hemskt gärna bara vara några få dagar kvar. Det driver mig till vansinne att ha så ont. Och särskilt nu när jag vet hur mycket som behöver göras. Som jag skulle vilja hjälpa till med, så johan slapp göra allt. Men det går inte. Så det är skönt att inflyttandet är imorgon, för då kan vi andas ut lite sen.

 

Nu är det väl dags att försöka sova, så vi orkar med imorgon.

 

//Martina

Hormonvrede?

Jag har varit ganska glatt befriad ifrån hormonvrede under graviditeten. (Ännu gladare över det faktumet är väl Johan..) Om det har att göra med att jag samtidigt mått så bra i kärleken eller att jag helt enkelt inte är ett pain in the ass när jag är gravid (kanske blir värre sen när grav. hormonerna försvinner... haha). Vi får se. Men jag känner mig inte så himla annorlunda. Hormonutbrotten har mest varit i tårar och i det faktum att jag varit så nedstämd osv. Men inte i ilska.

 

Däremot finns det vissa saker jag stör mig på lite extra mycket. Och det är när folk drar allas graviditet över en kam. Det finns lika många olika graviditeter och förlossningar som det finns havande och födande kvinnor. Ingen har exakt en likadan som någon annan. Och att påstå det är bara korkat.

 

Jag räknar kallt med att förlossningen blir skitjobbig och samtidigt som det är det bästa jag genomfört (med tanke på vårt lilla knytemirakel som kommer efteråt) så kommer det vara den jobbigaste upplevelsen jag varit med om. Vissa får supersmidiga förlossningar, och det är bara att gratulera tänk vad underbart! Men jag tror inte jag får det, tror verkligen tvärtom. Men det stör mig inte så mycket. Jag är övertygad om att jag minst en gång kommer ropa att jag inte vill vara kvar, att jag ger upp och att jag inte kommer kunna genomföra det hela. Men jag vet att jag kommer ta mig igenom det och jag vet att jag får hålla vårt lilla kärleksbevis i famnen strax efter jag lyckats genomföra eländet.

 

Att det då finns dem som hävdar att oavsett vad så är alltid förlossningen värst, eller som hävdar att graviditeten är underbar att genomföra, eller tvärt om. Som säger att förlossningen är det lättaste och graviditeten det jobbigaste osv... Inte som säger "jag tyckte att.." utan "det är fakta". Sånt stör mig. 

 

Själv hävdar jag att graviditeten är värre än förlossningen. För förlossningen kan jag se slutet på. Jag vet att den inte kommer vara i oviss tid såsom flera veckor eller månader. Och intensiv smärta som jag kan förstå har jag mycket lättare för. Jag tror inte att jag kommer må psykiskt dåligt av att föda barn. Däremot så tror jag att det kommer ta på kroppen. Gällande graviditeten så tycker jag det värsta har varit att inte veta om smärtor och krämpor kommer gå över innan förlossningen (vet inte ens om de går över efter förlossningen). Och jag har ofta gråtit och inte velat vara med mer. (Givetvis vill jag ju vara kvar som så, men ibland orkade jag knappt).

 

Min graviditetssammanfattning ser ut som följande:

v.7-13 Garanterad att spy minst en gång om dagen
v.14- slutet. Mår fortfarande illa stundtals och spyr då och då utan förvarning från kroppen. Oftast när jag inte mått illa alls. Utan för att jag borstat tänderna när kroppen inte velat eller har hostat så att kroppen inte kunnat låta bli.

ca v. 11 - slutet. Ledvärk och smärtor över rygg och axlar. I skrivande stund har jag egentligen svårt för att knyta händerna för att det gör så ont i fingrarna. Ryggvärken är ingen idé att fundera över, den blir värre för varje dag.

Sjukskriven från v. 13 på halvtid.

v.20- slutet. Foglossning. I början inte så jobbigt. Sen blev det mer och mer. Och nu vissa dagar kan jag knappt ta mig framåt. Jag har inte fått sova ordentligt ungefär lika länge om inte längre pågrund av alla smärtor. Kan inte vända mig själv och nu kan jag knappt vända mig alls. Jag är inte särskilt stor men jag har så ont och då går det inte oavsett.

 

Samtidigt har jag mått psykiskt dåligt över all press över att inte försäkringskassan sköter sig och att jag fått jaga efter dem för att få ordning på min sjukpenning. Tog så många veckor att jag inte ens orkar räkna efter. Har varit nedstämd och fått gå till psykolog för att prata av mig.

 

Dessutom är det så mycket annat som tärt så som att jag inte kunnat jobba med det jag vill (vilket ju sen löste sig till förträfflighet som så) och inte så mycket som jag vill. Att bara gå hemma är skitjobbigt när man inte vill.

 

Har haft fina stunder med. Helt klart. Och det är de små stunderna som gör allt värt att genomföra. Sparkarna var ett tag det mysigaste som fanns! Nu är det mest ont när det sparkas, eftersom utrymmet är så begränsat. Men vi är å andra sidan i v. 39 så det är kanske inte så himla konstigt alls. Och jag står ut, för nu är det inte länge kvar.

 

Hoppas att jag ska hinna andas lite innan förlossningen med.

 

Men nu ska jag sluta sprida hormonvrede (?!) och äta frukost för om drygt 20 min måste jag gå till jobbet. Och med tanke på att jag knappt tog mig upp i morse så är det väl bäst att gå i god tid.

 

//Martina

Förlovning och myshelg

Just nu känner jag mig så himla glad. Dels idag har jag pratat med 3, som strulat med mitt modem helt i onödan och som genom hjälp ovanifrån plötsligt inte strular nåt och har godkänt o allt. Så nu fick jag säga upp det utan knussel. Skönt det, sist ville jag nästan gråta när jag pratat klart med dem.

 

Har pratat med pelletsleverantören och han är trevlig och lätt att ha och göra med, så det känns ju tryggt att veta att vi dels stödjer en lokal leverantör och dels får en som det känns som man kan lita på.

 

Har dessutom pratat med Ica för behövde beställa ett nytt kort, och hon i kundtjänst var så vansinnigt trevlig hon med och hjälpte mig så gott hon kunde. Som grädde på moset var min chef just här och lämnade av en julklapp till mig. Den får dock vänta tills julafton (om jag kan hålla mig!).

 

I helgen var det meningen att vi skulle gå ut och äta julbord och få rå om varann lite. Men Johan överraskade mig på morgonen med att säga att han bokat en natt på ett hotell där det fanns tillgång till bubbelpool i källaren. Och bubbelpoolen var ju för att jag har så ont och behöver få komma i varmt vatten o så. Himla fint tänkt. Så efter att ha ätit frukost på fik på morgonen (vilket vi bestämt redan på fredagen efter en koll i kylen och insett hur tom den var), åkte vi hem o packade ner lite grejer innan vi åkte till hotellet.

 

Väl där kunde vi ta det lugnt och bara vara. Inget flyttdamm i närheten och inte en enda kartong. Skönt bara det. Sen gjorde vi oss i ordning, och Johan var så stilig i kostym och allt.  Jag kom som tur var i en klänning jag med så kunde vara lite fin jag med. Sen gick vi och åt julbord och det var så gott! Massor av olika godsaker fick vi i oss innan vi traskade tillbaka till hotellet och gick ner och badade i poolen.

 

Allt var så fint och det var verkligen skönt med en hel dags avkoppling. Var ju avkoppling dagen efter med i princip då vi åt hotellfrukost innan vi åkte hem och packade bilen full av lådor och barnvagnen och åkte till huset. För nu var det dags att få nycklarna. Så skönt att ha börjat flytta in och börjat packa upp. Allt vi tagit dit har vi packat upp och in i skåpen. Så har kommit en bra bit på väg redan.

 

I måndags var vi också ute i huset med saker. Johan fick visa sin starka sida och bära ner 52 säckar pellets i källaren. Kändes lite hemskt att inte kunna hjälpa till, men det är ju förståligt. Tur det!

 

Igår däremot var vi inte i huset. Däremot köpte vi färg och så som vi ska börja måla med idag.

 

Men framförallt så förlovade vi oss. Vi har ju pratat om både förlovning och bröllop så vi visste ju vad den andre tyckte. Men mer och mer har jag känt att jag vill fria till Johan. Men inte vetat hur, många tankar har farit genom huvudet. Men igår kring lunch när jag stod i duschen kom jag på hur jag ville göra.

 

Så då gick det från tanke till handling ganska fort. Först städade jag hallen, sittandes på golvet, nåt annat gick ju inte. Sen skrev jag lappar (av gamla kuvert jag klippte i tu, för papper är en bristvara nu när den är nedpackad) med olika saker jag älskar med Johan. Och la på golvet i hallen med ett ljus ståendes vid dem och en ljusstake på hyllan som lyste upp. Sen satt jag i köket (skitnervös, varför vet jag inte. Men det är väl för att det är så stort. Känslan är så riktig och det är liksom inte nåt lättvindigt beslut. Denna gången är det verkligen på riktigt vi bestämmer oss för att leva ihop) och väntade på Johan. Så kom han in och hann inte börja säga något för jag tystade honom. Hade tänkt säga massa saker men fick inte fram ett ljud. Mer än "jag är inte färdig" som svar på att Johan tyckte jag hade gjort fint. Eftersom jag på nåt sätt insett att jag nog inte skulle få fatt i talförmågan hade jag tagit en ringask som var tom och lagt i en lapp där jag frågade om han ville gifta sig med mig. Och det ville han (tur det!).

 

Så 7 dec 2010 får det stå i ringarna sen när vi gör dem. Vill vänta ut bebis först dock så att mina händer kan visa om de varit svullna eller ej nu under graviditeten. Lite trist på sätt och vis, vill ju ha en ring, för det är ett så tydligt tecken. Men det är egentligen oväsentligt, vi vet ju ändå hur läget är.

 

Vi förlovar oss i tanken att vi ska gifta oss, till skillnad från många som förlovar sig för att tänka fortsätta vara det. Sen när, det återstår att se. Vi har inte riktigt kommit dit i plan och tanke ännu.

 

//Martina

Knytet lyssnar på musik

Ikväll har Johan och Knytet lyssnat på musik. Johan tryckte telefonen mot magen på ena sidan och låg själv på andra sidan. Och jag fick inte kommentera för jag störde när de lyssnade på musik. :) Mysigt ändå tyckte jag (bortsett från kommentarerna om att mamma är dum, när jag frågade nåt.. Men men. Är ju lite svårt för dem att vara ensamma nu när knytet fortfarande befinner sig innanför.

 

Det är bara att inse att det närmar sig nu förövrigt. Vi är i vecka 38 och ja, knytet kan komma när som helst. Det jag funderar mest på gällande förlossningen är egentligen själva grejen att vattnet går. Hur ska jag veta att det är vattnet och att jag inte kissar ner mig. Hörde om en på min chefs jobb som fick en sån där vattenavgång där allt vatten bara forsade mitt på ett café i stan. Så hon satte ner koppen och gick därifrån. När vattnet kommer hoppas jag att jag är hemma. Men det är sannerligen ingen garanti. Jag tänker mest att det nog inte kommer innan det är meningen.

 

Har egentligen massor jag skulle behöva skriva om, men det kommer aldrig när jag väl sitter här.

 

I onsdags skulle vi ha träffat den nya barnmorskan men hon var sjuk. Så blev bara att vi lämnade in ett urinprov för koll om urinvägsinfektion. Har dock inte fått svar ännu. Så vi får se. Förhoppningsvis inte.

 

//Martina