usch och blä

På jobbet går det bra, nu har jag snart jobbat klart min första vecka. Mycket att tänka på bara och planera. Plötsligt ska jag för första gången i mitt liv sätta ihop ett luciatåg och en julavslutning. Men det känns rätt så kul faktiskt, dock är det bara att inse, julavslutningen får jag inte se resultatet av. Även om en elev så smart sa "kan du inte skicka dit någon som kan filma." Får satsa på det!

 

Det känns lagom att jobba korta dagar, även om jag till viss del saknar att få mina lediga dagar. Men jag slutar ju alltid så tidigt, aldrig senare än tolv typ. Så kommer hem, lägger mig och vilar och hinner inte mycket mer innan Johan kommer hem från jobbet.

 

Just nu är jag dessutom förkyld, så då är orken ännu lägre.

 

Pratade just med försäkringskassan, och hon jag fick tag i var väldigt trevlig och hjälpsam, och förstod inte heller varför det tagit sån tid för dem att handlägga mig. Så hon skickade till ansvarig handläggare att den skulle ringa mig. Så hon lovade att de ringer allra senast på måndag. Suck. Jag hatar att gå och vänta. Så mycket för att man är godtrogen och inte ringer och tjatar sig fördärvar på dem att de borde vara klara snart. Jag trodde faktiskt att de skulle lämna besked när de lovade.

 

 

Var hos barnmorskan igår, livmodern hade växt till 31 cm. Och knytet har lagt sig med huvudet neråt. Gällande vikten så har jag inte ökat nämnvärt. +0.5 kg från förra gången jag var där. Alltså två veckor sedan.

 

Blodtrycket är bra och urinprovet vad hon nu mätte med det, var tydligen också bra. Knytets hjärtljud pendlade mellan 140 och 150, alltså lite lägre nu än det vart tidigare. Förut har hjärtljudet legat på 150 och uppåt.

 

Vi pratade lite om att vi skulle flytta, så jag ska ringa till bvc närmare där vi kommer bo, och meddela att jag tänker börja där sen när barnet har kommit.

 

Johan var med hos barnmorskan och tog upp åt mig, att jag känt mig nedstämd. Har tänkt säga det tidigare när jag varit där med, men det har liksom inte blivit så. Tur att det finns andra som pushar på det lite. Så det blev sagt. Vi pratade lite om det hela, och hon skickar remiss åt mig, så att jag får komma och prata med en opartisk som inte känner varken mig, johan eller nån i min närhet. Det känns skönt trots allt. Är så jobbigt att känna sig nere, och inte riktigt begripa varför. Delvis är det väl säkert ekonomiskt, så knöligt att känna att pengarna inte räcker, tack vare försäkringskassans seghet!

 

//Martina