Sista dagen vecka 9.

Jag vet inte om jag skrivit om det förut. Men just nu är det en seger för varje gång jag lyckas borsta tänderna utan att klökas. När jag var liten hade jag också väldigt svårt för just tandborstning. Jag fick ofta ofta känslan av att jag skulle kräkas när jag borstade tänderna.

Nu är det precis samma sak igen. 

Skillnaden är att nu vet jag att jag typ 8 av 10 gånger på morgonen gör det. Jag bävar varje gång jag måste borsta tänderna och gå till jobbet. För jag vet att det är då som kroppen inte klarar mer.

De gånger det går bra, det är dagar som idag. Jag är ledig och ska inte iväg. Utan jag kan sitta i lugn och ro och vänta in att det känns ok att borsta tänderna. Sen när jag har kommit så långt att det känns bra. Då brukar det gå utan problem.

Kvällarna var aldrig ett problem förut. Men nu när jag plötsligt mår illa även på kvällstid så känns det inte självklart att jag kommer få mina tänder rena helt smärtfritt. 

Det känns som jag bara klagar i den här bloggen. Och ja, illamåendet börjar jag bli grymt less på. Jag känner mig så handikappad när jag inte klarar vad som helst. Men samtidigt så är jag så vansinnigt tacksam.

Illamåendet gör att jag känner ännu mer att jag fortfarande är gravid och att allt går som det ska.  Jag är trots allt väldigt orolig fortfarande över att det lilla livet i mig som bara funnits där ett par månader ska besluta sig för att inte vara kvar övriga 7 månaderna..

Samtidigt så känner jag mig ganska säker på att det kommer gå bra. 

Jag har inte berättat för pappa ännu, för jag vill göra det öga mot öga. Känns knäppt att göra på nåt annat vis. Och jag har klurat fram och tillbaka på hur det ska gå till. Jag vill göra det på nåt lite roligt sätt. Och igår kom jag nog på hur. Men det berättar jag sen när det blivit av.. Förhoppningsvis nästa vecka.

Imorgon går jag in i vecka 10. Helt sjukt vad fort tiden ändå gått. Och läser man på www.growingpeople.com och www.lj.se/gravid som är de två sidor som barnmorskan rekommenderat. Så ser man att det är galet mycket som redan har hunnit ske med det lilla barnet. 

För jag väljer att kalla det för barn, inte embryo eller foster. Det är ett barn, på tillväxt. Även om det ser ut som en alien för tillfället när man ser bilder på nätet. Skitsamma, det är våran lilla alien isåfall.. 

Mina hormoner fortsätter förövrigt att svalla och jag har kommit till ett stadie där jag lätt kan börja gråta om det inte riktigt blir som tänkt. Eller ändå, helt utan anledning. Jag kan även bli helt fnissig, skitsur eller nästan apatisk. Ja, det här humöret flyger vida omkring. Tur att Johan förstår, och älskar mig ändå. Jag misstänker att det inte hade varit lika lätt att acceptera om jag hade varit likadan helt utan anledning. Men då hade även jag blivit smått fundersam över vad som flugit i mig, så då hade vi ju oavsett varit överens.

Med ett luktsinne utan dess like, kan nu även konstateras att jag måste hålla andan för tillfället, om jag är i köket, för att det ligger nåt i vasken som luktar. Eller om det är soppåsen. Och med tanke på att planen idag är att få slippa spy, som omväxling, får Johan ta det när han kommer hem. 

Detta som blev ett bra mycket längre inlägg än tänkt, avslutas med ett glädjerop över alla fina reaktioner som jag får över vårat väntande barn. Alla är glada och gläds verkligen med oss. Det känns fantastiskt. Särskilt med tanke på hur cynisk jag var som tänkte att jag skulle få massa underliga reaktioner. Ibland är jag verkligen tacksam över att få ha fel och detta är ett fel jag hemskt gärna erkänner att jag har.

//Martina