I fredags var det dags för det första barnmorskebesöket. Det var då allting blev på riktigt på nå vis. Hanna, som hon hette, var väldigt trevlig och svarade snällt på alla frågor. Så det känns bra. Jag som varit nojig innan och nästan velat kräva att få se med ultraljud om hjärtat slår. Var plötsligt inte alls nojig. Med tanke på att jag numera spyr varenda morgon (i princip), och känner av graviditeten på olika vis så känns det inte som att jag ska oroa mig, trots allt.
I helgen var vi hos Johans föräldrar för första gången. Och vi hade redan innan bestämt att vi skulle berätta för dem. Så på fredagskvällen, med andan i halsen berättade Johan. Och de reagerade så himla bra! Hans mamma sa "åh vad roligt!" och gav oss varsin kram. Och hans pappa var chockad först (fullt förståeligt) och efter att ha smält det, så blev han väldigt glad han med.
Så det var skönt. Sicken tur, att jag fått så fina svärföräldrar.
Idag ska jag till mamma, och planen är att berätta för henne med. Så får väl se hur det går. Det samtalet är jag ännu mer orolig över än med johans föräldrar.
Igår skrev jag antagningsproven till Journalist. Förutom att jag i princip bokstavligen ville spy på första provet, så gick det nog helt ok. Får se senare i veckan eller nästa vecka... Spännande!
Jag har förövrigt börjat använda sådana där seaband (åksjukeband) och jag är lite tveksam till om de hjälper eller ej. Men bättre att använda dem än att inte göra det tänker jag.
//Martina
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar