Nu får det snart vara nog!

Så mycket för att jag satt och skrev att jag inte spytt på hela veckan.. Jag börjar bli rejält lack på det här. Har varit trött ända sen jag kom hem, somnade inte riktigt innan. Men har vilat iallafall. Var hungrig och hade i princip ingenting att äta. Vi hann ju aldrig handla igår eftersom vi skulle till Simon, och jag har inte haft nån egen ork att ta bussen till affären idag.

Johan har jobbat sen i morse, och förhoppningsvis är han väl hemma snart. Men då lär jag sova.

Hela min kropp är helt slut och ledsen. Orkar inte med att må så dåligt. Inte när jag måste göra allting själv för att det ska bli bättre. My erbjöd mig mat hemma hos henne, och även om det lät gott, så hade jag ingen ork att ta mig dit. Hittade en fiskgratäng i frysen och tinade den. Men kunde knappt äta halva. Det var inte alls vad jag ville ha insåg jag. Istället blev det typ ingenting. Så det är väl mitt eget fel att jag tillslut blev så dålig.

Ursäkta informationen, men att känna mig som en magsjuk med en hink i knäet är mer än vad jag orkar med på en lördagskväll. Så nu går jag och lägger mig. Har melodifestivalen på, men bryr mig inte så mycket. Jag orkar verkligen inte engagera mig i något så oväsentligt.

Istället suger jag på en Vicks Honey (hittar inte mina vanliga honungskarameller). Men den verkar funka rätt bra den med. Är nog huvudsaken att det är något lagom sött som lättar upp halsen efter kvällens elände.

Imorgon är förhoppningsvis en bättre dag. Och förhoppningsvis klarar jag av att plugga något då, för idag klarade jag ingenting. Så hur det ska gå med de här kurserna begriper jag inte ens lite.Men men, på nåt vis måste det gå. Borde ringa skolan och förklara. Men är trött på att behöva komma med undanflykter.

Jag har haft ett lite väl hårt år, helt fel uppladdning för att plugga egentligen. Jag önskar så bittert att jag inte hade pluggat. Men känns väl bättre när jag är klar antar jag. Men det känns som att skolan knappt tror mig om jag berättar mer nu. Känns som att jag överdriver i deras ögon. Vilket troligtvis är tvärtom. Jag är ju som jag är och alltid har vart, jag tycker inte om att folk tycker synd om mig.

Fast just nu, hade jag gärna haft Johan hemma och fått lite omtanke. Om 34 dagar bor vi ihop på riktigt, då blir det nog lättare med allt.

Godnatt.

//Martina

Ny design o inskrivningssamtal

Allting ändrar form för tillfället. Både jag och bloggen.. Så nu har bloggen fått ett utseende som jag känner mig aningen mer bekväm med. Men eftersom jag är som jag är, så blir jag ju aldrig riktigt nöjd. Men bra mycket nöjdare än innan iallafall.


Igår var vi hos barnmorskan för andra gången, och hon är verkligen en härlig person. Det var fredageftermiddag och alla var vi nog lika trötta. Hon var totalflummig och det var skönt. Vi föll in i hennes lättsamhet vilket var väldigt behagligt.

Så nu är vi inskrivna på riktigt.
Tänkte jag skulle dela med mig av de världen hon tog. Mest så att man kan jämföra senare.

Vecka: 12 (om vi inte blir flyttade på ultraljudet)
Inskrivningsvikt: 63 kg
Hb: 144
Blodsocker: 5.3
Blodtryck: 120/80


Förövrigt börjar illamåendet ännu mer hålla sig i schack. Allt handlar om hur trött jag är. Ju tröttare, desto mer illamående. Men har inte spytt på hela veckan. Det är ju alltid nåt. Fast jag har väl iochförsig varit nära.

Tröttheten har dock ökat i styrka igen. I torsdags gick jag och la mig redan halv åtta. Fast somnade inte förns nio. Men det är ju fortfarande väldigt tidigt. Särskilt för att vara mig. Men sen på fredagsmorgonen kom jag knappt upp ur sängen. Hoppas verkligen att tröttheten blir bättre snart. Det tar så på krafterna.

Jag vet inte om jag skrivit att jag köpte mammabyxor på tradera. Två par jeans. Ett par som satt perfekt, och ett par som nog blir bättre sen när magen är större. Men det par som satt bra har jag använt nu ett par dagar. Och det är så skönt, sitter liksom inte åt som mina vanliga byxor gör. Köpte ett par piratbyxor typ med idag på marknaden. Så ska bli skönt att ha ett par lite kortare byxor nu när sommaren börjar komma.

Men nu ska jag vila en stund, sen ska jag ta tag i skolarbetet.

//Martina

Det löser sig!

För det första, det har löst sig med jobb för Johan. Den 2 juli slutar han sitt nuvarande och börjar det nya i augusti. Det betyder att från 3 juli, kommer vi vara sambo på riktigt och inte bara på distans. Skönt!

Han flyttar hit när jag går in i vecka 17. Tur det, då har vi delat graviditeten dagligen åtminstone mer än hälften av tiden.. 

Igår berättade jag för pappa och broder. 

Jag köpte en blomma till pappa och på kortet skrev jag:

"Ibland får man en blomma för att det är onsdag.

Och ibland för att man ska bli morfar.
Grattis..."

Han tog det bättre än väntat. Men blev ju chockad så klart. Tyckte det var roligt, även om det var snabbt i förhållandet. Men det är vi ju medvetna om.. Fast oavsett vad, så känns det inte jobbigt.

Det känns inte ens lite jobbigt att det var så tidigt som allt blev så här. Vi har lärt känna varandra väldigt djupt innan vi blev tillsammans, och det är väl därför som det inte känns konstigt. Eller så är det helt enkelt bara rätt. Man ska inte hålla på att sätta ord på saker jämt.

Idag kom jag upp tidigare än vanligt, så har hunnit duscha, och ska tillochmed äta frukost. Det händer väldigt sällan så det är ju bra. Förhoppningsvis ska även tänderna bli borstade. Det går ju mycket lättare nu med barntandkrämen, men det är fortfarande en pärs. 

//Martina

Funf kräuter

Vi går in i vecka elva idag. Tänk vad tiden går fort. Plötsligt är det bara 29 veckor kvar tills vi ska få tillökning. Helt galet att tänka på. Illamåendet har fortsatt, men jag har inte spytt på några dagar nu. Vågar knappt säga det högt, för då börjar jag väl med sådant elände igen. 

Eller så har jag lärt mig bemästra det. 

Så många som säger att man ska äta innan man kliver upp, och för många har det hjälpt. Inte för mig. Jag mår sämre när jag försöker stoppa i mig mat innan jag går upp. Däremot suger jag på en Funf Kräuter (sån där honungskaramell som är halstablett eg). Och det har hjälpt för att dämpa illamåendet. 

Tar en varje gång jag känner att det kommer, för då dämpar jag illamåendet. Och sedan har jag oftast kunnat äta något. Dock inte på morgonen innan jobbet.

Jag har även börjat borsta tänderna med barntandkräm, och det funkar bättre. Borstar dessutom tänderna mitt på dan på jobbet, för det är lättare mitt på dagen. Så svårt tidigt på morgonen. 

Nu ser jag själv dessutom att jag börjat ändras i kroppen. Att livmodern växer och att den där fina gravidmagen närmar sig. Enda gången jag ser fram emot att bli stor.

Kan förövrigt inte äta nån frukt just nu. Förutom honungsmelon. Jag har betat av bananer, äpplen och päron. Apelsiner har jag svårt för oavsett. Lustigt vad kroppen går igenom smakerna och kan och inte kan äta olika saker.

Nyponsoppa kan jag inte dricka just nu. Har druckit för mycket. Nu när jag smakat på nyponsoppa, mår jag illa. För det är väl så psykiskt belagt. Att sånt kroppen mått dåligt av innan, klarar den inte av. Som Maria sa, hon kan inte ens använda de kläder hon hade när hon mådde som sämst utan att känna sig illamående.

Galet. Men helt fantastiskt med. 

//Martina

växer

Jag tror att livmodern växer. Eller ja jag vet ju att den gör det som så. Men just nu värker det och det känns som det drar. My förstod smärtan och förklarade det med att ligamenten vid magen växer. Och det är väl för att livmodern blir större.

Ja men det är väl bra, men behöver det göra ont?!

Just nu gör det ont på vänster sida. Så får vi väl se om det håller sig där eller börjar på andra sidan med.

//Martina

Hoppas hoppas hoppas

att jag ska börja må bra snart istället.

Det här barnet tar knäcken av mig snart. Och jag kan ju inte vara sjukskriven jämt. Även om det somliga dagar hade varit skönt. Var ju hemma ett par dagar förra veckan, och det var guld värt. Även om det också kommer synas sen på lönebeskedet.

Det är så underligt konstruerat allting. Man får ökad illamåendekänsla, och överdrivet känsliga kräkreflexer. Samtidigt så ökar luktsinnet, vilket gör att man extra tydligt känner alla eländiga lukterna som gör att man vill spy... underligt.

Nu jobb.

Håll tummarna för att det blir en bra dag idag!

//Martina

Suck.

På sätt o vis är det skönt att jag spyr mer på kvällen än morgonen.
För nu kan jag göra det utan stress för att hinna till jobbet. Och får
krypa ner efteråt. Men det är lik förbaskat inge kul. Tar massa energi
o kraft. Snälla låt veckorna få gå. //Martina

Sista dagen vecka 9.

Jag vet inte om jag skrivit om det förut. Men just nu är det en seger för varje gång jag lyckas borsta tänderna utan att klökas. När jag var liten hade jag också väldigt svårt för just tandborstning. Jag fick ofta ofta känslan av att jag skulle kräkas när jag borstade tänderna.

Nu är det precis samma sak igen. 

Skillnaden är att nu vet jag att jag typ 8 av 10 gånger på morgonen gör det. Jag bävar varje gång jag måste borsta tänderna och gå till jobbet. För jag vet att det är då som kroppen inte klarar mer.

De gånger det går bra, det är dagar som idag. Jag är ledig och ska inte iväg. Utan jag kan sitta i lugn och ro och vänta in att det känns ok att borsta tänderna. Sen när jag har kommit så långt att det känns bra. Då brukar det gå utan problem.

Kvällarna var aldrig ett problem förut. Men nu när jag plötsligt mår illa även på kvällstid så känns det inte självklart att jag kommer få mina tänder rena helt smärtfritt. 

Det känns som jag bara klagar i den här bloggen. Och ja, illamåendet börjar jag bli grymt less på. Jag känner mig så handikappad när jag inte klarar vad som helst. Men samtidigt så är jag så vansinnigt tacksam.

Illamåendet gör att jag känner ännu mer att jag fortfarande är gravid och att allt går som det ska.  Jag är trots allt väldigt orolig fortfarande över att det lilla livet i mig som bara funnits där ett par månader ska besluta sig för att inte vara kvar övriga 7 månaderna..

Samtidigt så känner jag mig ganska säker på att det kommer gå bra. 

Jag har inte berättat för pappa ännu, för jag vill göra det öga mot öga. Känns knäppt att göra på nåt annat vis. Och jag har klurat fram och tillbaka på hur det ska gå till. Jag vill göra det på nåt lite roligt sätt. Och igår kom jag nog på hur. Men det berättar jag sen när det blivit av.. Förhoppningsvis nästa vecka.

Imorgon går jag in i vecka 10. Helt sjukt vad fort tiden ändå gått. Och läser man på www.growingpeople.com och www.lj.se/gravid som är de två sidor som barnmorskan rekommenderat. Så ser man att det är galet mycket som redan har hunnit ske med det lilla barnet. 

För jag väljer att kalla det för barn, inte embryo eller foster. Det är ett barn, på tillväxt. Även om det ser ut som en alien för tillfället när man ser bilder på nätet. Skitsamma, det är våran lilla alien isåfall.. 

Mina hormoner fortsätter förövrigt att svalla och jag har kommit till ett stadie där jag lätt kan börja gråta om det inte riktigt blir som tänkt. Eller ändå, helt utan anledning. Jag kan även bli helt fnissig, skitsur eller nästan apatisk. Ja, det här humöret flyger vida omkring. Tur att Johan förstår, och älskar mig ändå. Jag misstänker att det inte hade varit lika lätt att acceptera om jag hade varit likadan helt utan anledning. Men då hade även jag blivit smått fundersam över vad som flugit i mig, så då hade vi ju oavsett varit överens.

Med ett luktsinne utan dess like, kan nu även konstateras att jag måste hålla andan för tillfället, om jag är i köket, för att det ligger nåt i vasken som luktar. Eller om det är soppåsen. Och med tanke på att planen idag är att få slippa spy, som omväxling, får Johan ta det när han kommer hem. 

Detta som blev ett bra mycket längre inlägg än tänkt, avslutas med ett glädjerop över alla fina reaktioner som jag får över vårat väntande barn. Alla är glada och gläds verkligen med oss. Det känns fantastiskt. Särskilt med tanke på hur cynisk jag var som tänkte att jag skulle få massa underliga reaktioner. Ibland är jag verkligen tacksam över att få ha fel och detta är ett fel jag hemskt gärna erkänner att jag har.

//Martina

Note to self..

Ikväll hostade jag så jag spydde. Suck. Risgrynsgröt är INTE mysigt att spy. Verkar som att det gäller alla mjölkprodukter. Testade att spy keso i fredags o det var ingen höjdare det heller. Och enligt My är filmjölk eländigt.

Man lär sig efter ett tag. Nyponsoppa är inga bekymmer. Äpple är sådär, jobbigt med bitar men helt ok ändå. 

Helt sjukt att man tillslut resonerar efter hur maten är att få upp när man väljer vad man ska äta. Och inte hur sugen man är på det. 

Har inte mått så bra ikväll. Växtvärk och illamående och allt. Så mår jag inte bättre imorgonbitti så får det bli sjukskrivning en dag. Är så dyrt att vara hemma, men mår jag som nu så är jag inte mycket alls att hurra över på att jobba heller för den delen. 

Men mitt problem är ju att jag känner mig som en bov på jobbet när jag inte är där. Fast jag vet att jag måste tänka på mig själv först så är det lätt att fastna i tanken att man sviker. 

Vet av erfarenhet att det kan ändras snabbt hur man mår på kvällen o hur man mår dagen efter. Så det återstår helt enkelt att se.

//Martina

Uppdatering

Har berättat för mamma, hennes man och syster. Alla tog det bra. Skönt det!

 

Kaffe har jag börjat tycka luktar illa sen ett tag tillbaka och spyr gör jag mer sällan. Fast det händer fortfarande. I fredags var första gången jag spydde vid ett annat tillfälle än på morgonen. Johan hade lagat mat och jag kunde inte mer än känna lukten så var jag tvungen att rusa. Kändes ju lite taskigt, men så är det.

 

Kommenterade det på jobbet och Stina sa direkt "var det stekt köttfärs?". Japp. Tydligen är det vanligt att man mår väldigt illa av lukten av stekt köttfärs.

 

Vi köpte ny soffa i helgen, så det känns mer o mer som att vi blir sambo. Nu ska bara johan ha ett jobb med.. den lilla detaljen.

 

Tröttheten är inte lika extrem som innan, men jag somnar fortfarande i princip alltid innan halv elva. Om jag gör som kroppen säger. Ofta ännu tidigare. Vaknade självmant vid fem i morse, men det kändes lite väl extremt att bege sig upp när jag inte började förns klockan åtta. Så istället var jag skittrött vid sju när jag skulle kliva upp.

 

Förövrigt mår jag ganska bra. Väldigt luktkänslig och ytterst öm och svullen i brösten (måste köpa nya tröjor, för mina är för korta). Illamående tillochfrån hela tiden. Man vänjer sig helt enkelt.

 

//Martina

barnmorskan och svärföräldrarna.

I fredags var det dags för det första barnmorskebesöket. Det var då allting blev på riktigt på nå vis. Hanna, som hon hette, var väldigt trevlig och svarade snällt på alla frågor. Så det känns bra. Jag som varit nojig innan och nästan velat kräva att få se med ultraljud om hjärtat slår. Var plötsligt inte alls nojig. Med tanke på att jag numera spyr varenda morgon  (i princip), och känner av graviditeten på olika vis så känns det inte som att jag ska oroa mig, trots allt.

I helgen var vi hos Johans föräldrar för första gången. Och vi hade redan innan bestämt att vi skulle berätta för dem. Så på fredagskvällen, med andan i halsen berättade Johan. Och de reagerade så himla bra! Hans mamma sa "åh vad roligt!" och gav oss varsin kram. Och hans pappa var chockad först (fullt förståeligt) och efter att ha smält det, så blev han väldigt glad han med.

Så det var skönt. Sicken tur, att jag fått så fina svärföräldrar.

Idag ska jag till mamma, och planen är att berätta för henne med. Så får väl se hur det går. Det samtalet är jag ännu mer orolig över än med johans föräldrar.

Igår skrev jag antagningsproven till Journalist. Förutom att jag i princip bokstavligen ville spy på första provet, så gick det nog helt ok. Får se senare i veckan eller nästa vecka... Spännande!

Jag har förövrigt börjat använda sådana där seaband (åksjukeband) och jag är lite tveksam till om de hjälper eller ej. Men bättre att använda dem än att inte göra det tänker jag.

//Martina