Jag är gravid!

Det känns fantastiskt skönt att kunna skriva av sig någonstans. Om allting som händer i min kropp. Om det lilla livet som jag och min kära har skapat.

Började misstänka att jag var gravid förra veckan. Brösten var ömma betydligt tidigare än vanligt inför mens. Vanligtvis så är de ömma två dagar innan. Och eftersom att min kropp är som en klocka vad gäller det där, så var det klart misstänkt att de var ömma redan en vecka tidigare.

Lite smått illamående efter att ha gungat med barnen på jobbet, och även på bussen. Men inte mycket mer med det. Att jag varit så galet trött ett tag har jag mest tagit som att jag är eventuellt gravid. Men mest slutkörd av nån annan anledning.

I måndags mådde jag fruktansvärt illa när jag vaknade. Kände att jag inte ville till jobbet, men bet ihop. Tillslut gick det inte mer. Jag åkte till apoteket och köpte ett grav-test och sedan hem. Väl hemma somnade jag och sov som en klubbad säl. Drömde en mardröm och att testet inte skulle fungera och vaknade med ett ryck.

Upp snabbt och in på toa. Kände att jag var tvungen att göra det där testet snart. Väntade toktrött men med spänning. Tillslut stod det som jag misstänkte "Gravid". Så skönt. Att jag inte bara hade inbillat mig.

Det var först en chock. Dröjde nog en halvtimme in i samtalet med Johan innan jag berättade att jag visste nu att jag var gravid. Det som vi båda ändå hade misstänkt. Först när jag lagt på och ringt till My, så kom glädjeruset. Och jag är verkligen glad över att ha det här framför mig. Och jag är verkligen glad åt att det är Johan som är pappan.

Idag har mitt tålamod varit i botten och jag har växtvärk så jag håller på att avlida stundtals. Men det går över, och det kommer vara värt det. I slutändan kommer det så klart vara värt det. Jag önskar bara att jag inte var själv här hemma.

Har berättat för Stina på jobbet. Hon blev glad. Kände att jag behövde ha nån på ena arbetsplatsen som visste. Berättade för Christoffer på nästa jobb, och han blev förvånad men glad för mig. Och han förstod att jag inte får ta några smällar mer nu. Insåg även att jag var tvungen att berätta för min arbetsledare, min brukares mamma. Och hon blev chockad. Såklart. Misstänker att hennes reaktion och lite till är vad vi får förvänta oss från föräldrarna.

Jag begriper att det har gått fort. Kanske för fort, men samtidig så känns det så rätt att det inte spelar nån roll.

Denna bloggen kommer vara en avstjälpningsplats för mina tankar i allt detta. Just nu är det inte så många som vet, och när det blir officiellt kommer jag nog offentliggöra bloggen. Men till en början är det dem jag väljer som får läsa.

//Martina