Det gör mig tokig att drömma att jag blöder och att missfallet kommer. Om man ska gå från mensens första dag när man räknar, så har jag gått in i vecka sex nu. Förra gången jag var gravid, så fick jag missfallet i slutet på vecka sex början vecka sju, nånstans där. Det är nog därför jag är extra nojig nu.
Men jag har så himla mycket mer tecken på den här graviditeten. Brösten är svullna och ömmar. Och växtvärken lägger sig inte. Just nu är den ganska så lugn, men dagen har jag ju knappt börjat.
Har fått börja springa på toa mitt i natten med. Det har jag aldrig behövt göra innan. Natten till lördag var extrem. Då gick jag på toa när vi la oss, typ elva nånting. Sen var jag uppe, halv tre, halv sex, åtta och när jag klev upp strax innan tio behövde jag gå igen.
Det värsta nästan med den här toanödigheten (för den är närvarande dagtid med), är att jag blir jättekissenödig, och när jag kommer till toan så kan jag inte gå. Varför vet jag inte. Stundtals så är det för att den här värken vägrar ge med sig.
Panodil hjälper typ en timme. Sen känns det värre. Får ju inte ta nåt starkare, ska ringa sjukvårdsupplysningen och fråga.
Sen vet jag inte om delar av värken är för att magen blivit knäpp (eller ja, mer knäpp en vanligt) av det här tillståndet.. Så får säkert ont över att tarmarna inte funkar helt hundra.
Mitt humör har med förändrats. Jag växlar snabbare än man hinner blinka ibland. Stackars Johan.. Tur att jag inte bara är grinig och sur. Utan än så länge mest är glad och kär..
(Bara för att jag skrev att värken är lugn idag så började det krampa nu.. suck.)
//Martina
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar