Morgonspya

Idag var första gången illamåendet övergick till mer. Trodde att jag skulle förskonas från det, men verkar icke så. Men men, så länge det bara är en gång om dagen känns det ok. Jobbigt om  det blir konstant bara. 

Hela dagen har jag varit smått illamående sen med. 

Känner mig inte alls lika trött nu när jag kom hem som vanligt. Det var skönt, men tror det gjorde mycket att jag la mig och vilade hela min halvtimmesrast idag. Så jag kunde samla lite energi.

Börjar inse att jag nog måste berätta för fler av dem som jobbar, framförallt på skolan. För känns just nu som att de mest tycker att jag är slö. Men handlar ju inte om det. Mest är det ju att jag är så vansinnigt trött hela tiden, att jag inte klarar av lika mycket som vanligt. Lättare om de förstår. Känns jobbigt bara att behöva berätta. Vill  ju inte säga till för många innan riskveckorna är över.

Men men, är väl så illa tvungen.

//Martina

Ack dessa hormoner och tröttheten

Insåg just att jag inte bara är trött för att jag är gravid. Det är ju pollensäsong och ögonen rinner, näsan rinner och jag kan inget göra. För jag får inte ta min allergimedecin som vanligt. Men men, det löser sig.

Igår berättade jag för Mia och idag för Frida. Och båda blev glada. Positiva reaktioner och inga fördömande tal. Så skönt! Det är sådana reaktioner jag vill ha. Jag är ju glad, vi är ju glada, över det här barnet. Så då vill man ju att folk ska glädjas med en. Ingen idé att göra mycket annat heller, för det är ju inte som att vi inte kommer ha det kvar (om allt går som det ska. Men det måste man ju ändå tro.)

När My var i början av sin graviditet så var hon nojig. Då mobbade jag henne för det. Och nu är jag här i samma sits, och är nojig. Jag skulle med vilja se hjärtslagen på ultraljud och få det bekräftat. Nästa vecka ska vi ju till barnmorskan, och då går det ju att se.. Så jag hoppas innerligt att hon låter oss. Vore så skönt. Så My, sorry för min okunskap. Det är visst helt normalt att vara nojig.. ;)

Köpte folsyra igår och en värmekudde. Värmekudden funkade strålande. Så himla skönt, för kan jag lösa smärtan när jag ska sova med en liten kudde så är det ju kalas!

//Martina

Dessa drömmar.

Det gör mig tokig att drömma att jag blöder och att missfallet kommer. Om man ska gå från mensens första dag när man räknar, så har jag gått in i vecka sex nu. Förra gången jag var gravid, så fick jag missfallet i slutet på vecka sex början vecka sju, nånstans där. Det är nog därför jag är extra nojig nu.

Men jag har så himla mycket mer tecken på den här graviditeten. Brösten är svullna och ömmar. Och växtvärken lägger sig inte. Just nu är den ganska så lugn, men dagen har jag ju knappt börjat.

Har fått börja springa på toa mitt i natten med. Det har jag aldrig behövt göra innan. Natten till lördag var extrem. Då gick jag på toa när vi la oss, typ elva nånting. Sen var jag uppe, halv tre, halv sex, åtta och när jag klev upp strax innan tio behövde jag gå igen.

Det värsta nästan med den här toanödigheten (för den är närvarande dagtid med), är att jag blir jättekissenödig, och när jag kommer till toan så kan jag inte gå. Varför vet jag inte. Stundtals så är det för att den här värken vägrar ge med sig.

Panodil hjälper typ en timme. Sen känns det värre. Får ju inte ta nåt starkare, ska ringa sjukvårdsupplysningen och fråga.

Sen vet jag inte om delar av värken är för att magen blivit knäpp (eller ja, mer knäpp en vanligt) av det här tillståndet.. Så får säkert ont över att tarmarna inte funkar helt hundra.

Mitt humör har med förändrats. Jag växlar snabbare än man hinner blinka ibland. Stackars Johan.. Tur att jag inte bara är grinig och sur. Utan än så länge mest är glad och kär..

(Bara för att jag skrev att värken är lugn idag så började det krampa nu.. suck.)

//Martina

Denna värk, denna värk..

Jag har alltid lidit av mensvärk. När jag gick på hormoner så mildrades det en hel del, men så fort jag slutade var värken tillbaka.

Smärtan jag känner nu, är likvärdig. Skillnaden är att den istället för att vara en dag, nu varit i jag vet inte hur många dagar i streck. Nu tog jag, trots min pillernoja, 2 panodil. Jag orkar inte ha ont mer.

Pratade med en barnmorska på telefon idag. Fick min första tid till en kontakt med mödravården. Känns ännu mer verkligt nu. Helt klart! Så den 30 april ska jag och Johan prata med en barnmorska tillsammans för första gången.

Nu ska jag hoppas på att panodilen snart börjar verka, så jag slipper ha ont mer ikväll.

//Martina

Bröst..

Utan att det låter helt galet, så känns det skönt att brösten är ömma. Skönt i bemärkelsen att jag vet att barnet fortfarande bor i mig. Och inte nog med att de är ömma, de är svullna (som om jag inte hade bröst så det räckte och blev över redan från början) och jag vette tusan om det är normalt men mina bröstvårtor känns som de varit smått styva konstant nu i över en vecka. 

Idag har jag iallafall fått sova tillräckligt. Och jag hinner äta frukost innan jobbet. Tur det, annars är det inte så vidare roligt för kollegorna. Om jag ska gå och vara hungrig och illamående.. 

Fortfarande växtvärk förövrigt. Vaknade och trodde jag var utan. Så vände jag mig, och tji fick jag.. 

Och det jag också glömt att skriva ner för minnets skull, är att jag fått smått lustiga hudutslag. Eller inte utslag, typ som finnar eller nåt. Fast ändå inte det. Röda o ömma är de iallafall. 4 eller nåt sånt på ryggen och några på benen. Men de försvinner nog snart de med. Hoppas jag.

//Martina

Jag är gravid!

Det känns fantastiskt skönt att kunna skriva av sig någonstans. Om allting som händer i min kropp. Om det lilla livet som jag och min kära har skapat.

Började misstänka att jag var gravid förra veckan. Brösten var ömma betydligt tidigare än vanligt inför mens. Vanligtvis så är de ömma två dagar innan. Och eftersom att min kropp är som en klocka vad gäller det där, så var det klart misstänkt att de var ömma redan en vecka tidigare.

Lite smått illamående efter att ha gungat med barnen på jobbet, och även på bussen. Men inte mycket mer med det. Att jag varit så galet trött ett tag har jag mest tagit som att jag är eventuellt gravid. Men mest slutkörd av nån annan anledning.

I måndags mådde jag fruktansvärt illa när jag vaknade. Kände att jag inte ville till jobbet, men bet ihop. Tillslut gick det inte mer. Jag åkte till apoteket och köpte ett grav-test och sedan hem. Väl hemma somnade jag och sov som en klubbad säl. Drömde en mardröm och att testet inte skulle fungera och vaknade med ett ryck.

Upp snabbt och in på toa. Kände att jag var tvungen att göra det där testet snart. Väntade toktrött men med spänning. Tillslut stod det som jag misstänkte "Gravid". Så skönt. Att jag inte bara hade inbillat mig.

Det var först en chock. Dröjde nog en halvtimme in i samtalet med Johan innan jag berättade att jag visste nu att jag var gravid. Det som vi båda ändå hade misstänkt. Först när jag lagt på och ringt till My, så kom glädjeruset. Och jag är verkligen glad över att ha det här framför mig. Och jag är verkligen glad åt att det är Johan som är pappan.

Idag har mitt tålamod varit i botten och jag har växtvärk så jag håller på att avlida stundtals. Men det går över, och det kommer vara värt det. I slutändan kommer det så klart vara värt det. Jag önskar bara att jag inte var själv här hemma.

Har berättat för Stina på jobbet. Hon blev glad. Kände att jag behövde ha nån på ena arbetsplatsen som visste. Berättade för Christoffer på nästa jobb, och han blev förvånad men glad för mig. Och han förstod att jag inte får ta några smällar mer nu. Insåg även att jag var tvungen att berätta för min arbetsledare, min brukares mamma. Och hon blev chockad. Såklart. Misstänker att hennes reaktion och lite till är vad vi får förvänta oss från föräldrarna.

Jag begriper att det har gått fort. Kanske för fort, men samtidig så känns det så rätt att det inte spelar nån roll.

Denna bloggen kommer vara en avstjälpningsplats för mina tankar i allt detta. Just nu är det inte så många som vet, och när det blir officiellt kommer jag nog offentliggöra bloggen. Men till en början är det dem jag väljer som får läsa.

//Martina