Foglossning..

Har haft ett besvärande tryck över underlivet nu till och från ett tag. Men det har lugnat sig när jag satt mig ner. Och har mest kommit om jag varit o rört på mig för mycket. Men så de senaste dagarna har det ökat något vansinnigt. Nu har jag knappt kunnat gå utan att det gör ont. Och idag har jag haft ont så fort jag står upp och lite när jag sitter.

 

Så ringde mödravården och hon bekfräftade min gissning i att det nog var foglossning. Hon var väldigt säker tillochmed, bara på min beskrivning av hur det känns.

 

Så jippi, eller inte, nu har jag foglossning resten av graviditeten med. Försöker röra lite på mig nu med, men det tar sin lilla tid. Var på stan med My och Alice, och vi tog helt klart god tid på oss. Tur att My är förstående. Åkte bussen både dit och hem, och som tur är fanns det en plats båda gångerna. För jag skulle inte klara av att stå upp under resan.

 

Vanligtvis tar det max 2 minuter att gå till bussen, och nu för skojs skull så kikade jag hur lång tid det tog. 6 minuter. Klar fördröjning och om det ska fortsätta förvärras så mycket som det gjort så lär det ta längre tid än så.

 

Så det är väl bara att inse, varje morgon får jag kämpa mig upp och skjutsa Johan till jobbet så att jag kan ha bilen om jag behöver ta mig nånstans. För första gången känns det som att det hade varit skönt med två bilar.  Men nu är det inte så, så får väl försöka lyckas ändå.

 

Hoppas bara att jag ska klara av mitt vikariat jag har just nu, lär annars inte bli mycket kvalité till barnen alls.

 

Vi får väl se hur det går.  Blir så lack bara, jag insåg väl att foglossning skulle komma, men hade hoppats att den skulle vänta några veckor till isåfall.

 

Känner mig lite uppgiven för tillfället, så det är tur att barnet sparkar o så ibland så man påminns om varför man frivilligt har så ont och mår så dåligt.

 

Positivt just nu är iallafall att jag fick låna en hel kasse med mammakläder av Malin igår. Och vi har köpt en overall på tradera som kom idag.  Så nu behöver knytet inte frysa den första tiden i varje fall. Och vi har köpt vagn av Jessica och Fredrik. Så nu har vi en fin liggvagn ståendes i hallen. Sittdelen och babyskyddet till bilen har vi ställt upp på pappas vind så länge. Men vagnen står fint i hallen och väntar. Känns ganska mysigt faktiskt att den står där.

 

//Martina

hjärtslag :)

I förrgår var vi hos barnmorskan igen. Konstaterade att jag vägde lite mer nu, 67 kg. Men det är ändå inte så väldans mycket ökning. 4 kg plus sen vecka 12 och idag går vi in i vecka 24. Mitt blodtryck var normalt och nästa gång ska vi kolla järnvärdet som var lite för lågt sist. Fick information om vattengympa med och det lät bra, så ska kolla upp det lite mer.

 

Däremot så fick vi höra på hjärtljudet från knytet. Knasigt o galet, men jättemysigt med. Jag känner ju dagligen hur det rör sig i mig så jag betvivlar inte på att knytet är vid liv iallafall. Men ändå skönt att få höra hjärtslagen.

 

Jag fick en fin kommentar på mitt förra inlägg, men den var skriven anonymt så vet inte från vem. Nästa gång kan ni la skriva under på nåt vis så jag vet vem som skrivit.

 

//Martina

Lilla älskling

Innan ultraljudet skrev jag en dikt till knytet, som sedan blev till en låt istället. Tänkte dela med mig av texten iallafall. Melodin kan kanske komma nån gång om man ber snällt och enskilt..

Lilla älskling

Vem är du,
lilla älskling?
Som skapat bo,
i mig.

Hur ser du ut,
lilla älskling?

Som din pappa
eller mig?

Mest av allt vi hoppas
att du vill stanna kvar
Växa tryggt och stilla
och bli det käraste vi har.

Vad är du,
lilla älskling?

Är du en kille
eller tjej?

Inte för vi bryr oss,
lilla älskling.
Vi kommer ändå
älska dig!

Mest av allt vi hoppas

att du vill stanna kvar

Växa tryggt och stilla

och bli det käraste vi har.

//Martina

v. 23

Vi har kommit in i den 23:e veckan av graviditeten. Magen känns som den blir större för varje dag. Tårna börjar bli svåra att se när jag står raklång och tittar ner. Intressant känsla på nåt vis. Det är väl enda gången som man njuter av att se sin mage växa. :)

 

Nu syns det på riktigt att jag är gravid dessutom. Går ju hyfsat att dölja med rätt kläder. Men oftast så syns det. Särskilt om man känner mig.

 

Lite underligt förövrigt är att när man läser på nätet så står det att denna veckan eller förra så var det vanligt att förstföderskor skulle börja känna av sparkar och liknande. Och att det inte var ovanligt om det gick flera dagar emellan sparkandet. Men vi har ju känt sparkar i en månad nu. Tillochmed Johan har känt länge. Nu sparkar barnet stundtals så mycket att man ser hela magen röra på sig. Läskigt helt klart när magen guppar till. Men mysigt med.

 

Det är det bästa med att vara gravid helt klart. Att få se sparkarna bubbla på magen. Och känna dem inuti, och mot handen. Eller när barnet gör en kullerbytta i magen..

 

Man får försöka fokusera på allt som är mysigt och fint just nu. Och ignorera att det gör ont i kroppen.

 

//Martina

 

Det tär nåt vansinnigt

Det här med att bara vänta. Det tär. Att vänta på barnet, är mysigt. Och det har sin charm. Men att vänta på att försäkringskassan ska fatta ett beslut är inte lika charmigt.

Läkaren har sjukskrivit mig en månad först och främst. 50 % ska jag fokusera på annat än jobb. Fokusera på min kropp och dess välbefinnande. 

Jag vågar knappt skriva att jag var så glad över att jag hade lite energi över ikväll och kunde städa i ordning, åtminstone lite och ta disken. Det är verkligen inte alltid jag orkar göra sånt där, och det tär också på mig. 

Jag har aldrig varit någon pedant människa, aldrig varit supernoga med städning. Och har aldrig känt att världen rasar samman om disken väntar en dag eller tre. Men när man plötsligt hamnar i en situation där man inte längre kan tvinga sig själv att göra de där sakerna. För att kroppen värker. Och när man inte klarar av att göra det fint när man vill göra det, då är det inte kul. Därför var jag så glad åt att få lite energi att kunna ha gjort det lite finare när Johan kom hem än när han åkte. 

Magen växer och det sparkar mer och mer intensivt för varje dag. Kläderna krymper, och det är inte längre säkert att kläderna passar ett par dagar senare. Det är rätt häftigt på sitt vis, men också lite jobbigt. Tur jag har en hel del kläder kvar iallafall. Särskilt nu när budgeten inte är vad den borde.

Att leva på en 50% kommunlön är ju inte det bästa för plånboken. Så jag hoppas innerligt att fsk ska godkänna, så att det iallafall blir några kronor till. 

Det som känns jobbigt är att det är någon som aldrig träffat mig, aldrig sett min arbetsplats och troligtvis aldrig haft så mycket värk, men inte fått lov att ta ner den med inflammationsdämpande och liknande, som ska bedöma. Det är en sådan person som ska tala om, om jag är berättigad eller inte. Suck. Läkaren sjukskriver ju inte mig för att det är roligt. Och jag vill ju inte vara sjukskriven, jag vill kunna vara precis som vanligt och få jobba på. Men det är bara att inse att jag inte kan lika mycket som innan. Jag har en kropp som inte klarar av att jobba heltid.Knappt halvtid, men det får gå ett tag. För plånboken kommer aldrig överleva helt utan pengar ifrån mig.

Ikväll har jag varit gräsänka. Johan har varit iväg. Höll mig vaken tills han kom hem, fast det var ju smått onödigt. För han somnade som en stock och jag vaknade till av att inte somna när jag var trött. Så nu sitter jag uppe och tänker.. Jag tänker på tok för mycket för mitt eget bästa, särskilt den här tiden på dygnet. 

Nåväl, jag ska väl försöka krypa ner och somna igen nu. Hoppas innerligt att jag får sova snart. Lär ju oavsett vakna snart igen, om man ska gå på rutinerna som min kropp verkar vilja komma in i. Tur vi har sovmorgon imorgon och kan sova ut! 

//Martina

Ledig dag

Nu har jag jobbat två dagar, och idag är jag ledig. Skönt det. Idag är en sån där dag då hela kroppen är helt stel. Har vaknat ett par gånger i natt av att armen varit bortdomnad. Det är mest ryggen som är öm, övrigt är "bara" stelt. Suck. Men det är tur att jag inte ska jobba idag. Då kan jag vila kroppen lite.

Imorgon är veckans sista arbetsdag, och sen imorgonkväll ska vi på konsert med My, Andreas och Alice. Winnerbäck, Melissa Horn, Laleh, Dundertåget och Love Antell. Blir nog kalas! Skönt att få göra något roligt i värkandet.

//Martina

Imorgon jobb

Det är med blandade känslor jag ligger här och försöker sova. Har försökt i 2.5 timme i sängen, men nu gav jag upp och la mig med en filt i soffan istället. Det är inte så lätt när kroppen inte vill som jag. Ligger en stund på sidan, tills den axeln värker för mycket, vänder mig om tills nästa axel bråkar. Försöker med att ligga på rygg istället, men då är det ryggslutet som säger ifrån. Johan ligger bredvid och sover tugnt. Han var uppe hela förra natten för att kunna vända tillbaka dygnet. Imorgon börjar han på sitt nygamla jobb och jag ska med jobba.

 

Det känns både bra och dåligt. Jag älskar att jobba, och när jag från början fick erbjudandet om att jobba med den här eleven själv en vecka så tvekade jag inte. Vi trivs ihop och det brukar i 9.5 fall av 10 fungera. Sen började min kropp att bråka och först avsade jag mig hela veckan. Sen tänkte jag om, och nu ska jag jobba mån, tis och tors. Det är som tur är en ganska lättstimulerad elev. Vilket passar min värkande kropp bra. Då kan jag ta det lugnt. Och med tanke på att det inte är några andra elever i klassrummet att ta hänsyn till, kan vi lägga upp dagen så att det kommer fungera. Det enda som är synd är väl att inte eleven kan få hitta på så mycket roligt, som jag hade tänkt från början. Dagarna är inte så långa, så det ska nog gå bra. Men jag är samtidigt väldigt orolig över att jag inte ska orka med. Jag känner ständigt av att jag har värk. Även om jag stundtals ignorerar smärtan för att få låtsas att jag är frisk.

 

Det har ju varit lättare nu, när vi haft lite ledigt och kunnat göra saker i lugn och ro. Jag har kunnat vila när det gjort ont, eller lägga vetekudden emot. Johan har burit det som ska bäras och jag känner mig som att jag är lat, fast jag varken kan, borde eller får hjälpa till med allting. Men det är frustrerande att hela tiden känna att Johan måste göra så mycket och jag bara ska titta på. Tur att han är förstående iallafall.

 

Det positiva och bästa av allt just nu är dock att jag så ofta får känna det lilla livet sparka och ha sig i magen. Det finaste jag vet för tillfället är att få ligga nära Johan med varsin hand på magen och kunna känna bebisen röra sig. Våran bebis. Som vi har skapat och som vi om några månader ska få hålla i våra armar och mysa med. I de stunderna glömmer jag nästan alla krämpor jag har. För det är så mycket kärlek i alltihop och kärleken står nog över det mesta som är jobbigt tror jag.

 

Nu har jag legat nästan en timme i soffan. Det tar sån tid att skriva när man måste pausa hela tiden och röra händerna och fingrarna för att kunna fortsätta. Mina ben värker med, särskilt vaderna. Det känns på nå vis vansinnigt onödigt. Det är illa nog att överkroppen säger ifrån. Underkroppen är jag tacksam för de dagar den låter bli att märkas så noga.

 

Badade på relaxen här om dagen fresten, tänkte passa på att få ha kroppen i lite varmt vatten, och det var riktigt skönt. Bara bubblorna som var jobbigt, men dem struntade jag i.

 

Ställde mig på vågen med, vågade knappt, men tänkte att det var lika bra. Om det är nån gång folk går upp, så är det väl när de är gravida. Och med tanke på att jag äter godis och chips till skillnad från annars (fast folk som äter godis normalt, tycker nog att jag äter minimalt iofs. Men jämförelsevis med mitt normalintag så är det mycket) så kändes det som att den kunde tänkas visa en del.

 

Vågen visade 64.3 kg. Med andra ord 1.3 kg mer än vid inskrivningen i slutet på maj.Och i princip normalvikten som var innan jag blev gravid överhuvudtaget. Så än så länge är det bara magen, och brösten som växer. Mina lår med känns det som. Men tydligen syns det inte på vågen. Så det är väl så att fettet bryts ner och lämnar plats för vatten och annat som det här fostret behöver.

 

Men nu måste jag försöka sova igen. Ibland går det lättare när man gör nåt helt annat ett tag och sedan försöker igen. Jag hatar att inte kunna sova. Det är verkligen frustrerande. Särskilt när man kryper ner klockan nio och tänker att man ska få sova många timmar innan klockan ringer. Nu är jag tacksam om jag får sova någon timme alls. Annars blir det bra jobbigt att jobba imorgon. Men det får gå. Jag kommer åtminstone köra bil till jobbet, får släppa johan på sitt jobb först och sedan åker jag en halvtimme tidigare än nödvändigt för att kunna äta i lugn och ro innan jag börjar jobba. Rätt skönt att äta på jobbet, för då slipper jag det momentet hemma.

 

Aja, mina fingrar klarar inte av att skriva mer.

 

Sov gott, ni som kan.

 

//martina