Som om att vara gravid inte vore äventyr nog..

I söndags skulle vi för skojs skull kika på ett hus. Mitt i skogen utanför Huskvarna låg ett litet fritidshus som höll sig väldigt lågt på prisskalan. Så när vi kom fram gick vi ur bilen och av nån anledning stängde jag dörren med tummen emellan. Vet knappt hur det gick till, men ont som tusan gjorde det. Jag skrek rakt ut och tårarna rann. Det var ju inte direkt den starten jag hade tänkt mig på visningen. Mäklaren såg rätt chockad ut med. Hon har nog inte skakat hand med så många som står och gråter när de ska titta på hus.

Och det faktum att jag mådde illa redan innan, gjorde ju inte smärtan lättare direkt. Kändes som jag skulle spy direkt, av ren smärta. Men fick kyla tummen, och vi tittade på huset. Dock var det inget för oss. Trädgården var söt, och jag gillade läget. Men det fanns ingen dusch, och han som byggt om huset var inte särskilt skicklig. Så var det med det.

Vi skulle åkt o handlat, men då illamåendet ökade i styrka så var det bara att åka hem o kyla ordentligt samt få i mig lite mat. Tur det, för när vi nästan var hemma insåg jag att nu kommer det snart. Så jag skyndade ur bilen och hann inte mycket mer än in i huset innan det var dags.

Suck, det är inte så roligt. Och jag var ju allt annat än sugen på att åka och handla. Tur att jag trots allt inte var själv. Johan fick en inköpslista och åkte och handlade. Jag bäddade ner mig själv, en kylklamp och fjärrkontrollerna och försökte vila en stund istället.

Alla onyttigheter som jag vill äta, men kanske inte borde köpte Johan. Tillochmed ett stort paket glass (jag som bara köper små för att inte känna mig så onyttig.. men ett stort var bra mycket bättre..!) fast han nog egentligen tycker att jag inte ska äta så mycket sötsaker. Men det är kärlek det, att köpa ändå. (Än så länge har jag nog inte blivit så mycket gravidmonster att jag hade blivit sur om han låtit bli.. fast lite trist hade det ju vart såklart).

Hela natten till måndag hade jag ont nåt vansinnigt i tummen. Kunde knappt sova och panodil hjälpte inte ett dugg. Så jag bestämde mig för att stanna hemma från jobbet och försöka få tag på en doktor, så att det inte var nåt allvarligt som hänt.

Tur det. Jag var helt slut efter att inte kunnat sova.

Först fick jag telefontid, och sjuksköterskan tyckte det var bäst att jag fick en läkare att kika på det. Så jag fick tid på eftermiddagen. Och hon sa lite käckt att det där kan vi bara bränna hål på nageln och tömma så har du inga problem sen.

Om det var så enkelt! Tydligen har jag väldigt tjocka naglar. För det var ett elände att komma igenom. Och ont gjorde det. Men tillslut så lyckades vi hitta en lösning och tömde ut lite blod som samlats och trycket blev mindre.

Så nu har jag inte riktigt lika ont. Men var hemma idag också ändå. Kände att en dag extra att vila den där tummen nog inte var helt fel. Och ett litet hål har jag i min nagel. Tydligen så sitter det kvar tills nageln växt upp så mycket att hålet kommit till toppen.

Idag har jag inte gjort nånting.

Testat på att äta minipizza man värmer i micron. Det gick bra. Annars har jag mest bara vilat och tagit igen mig lite. Det behövs sannerligen då och då.

Pratat med Fia i telefonen, och hon blev så glad åt allting att jag också blev alldeles lycklig. Så himla härlig känsla!

Har bokat tid till ultraljudet med. Onsdagen den 21 juli är det dags.. Så är ett tag kvar. Så jobbigt att behöva vänta. Men men, så småningom får vi ju se det lilla knytet iallafall. Och med allt som händer nu, så lär väl tiden gå fort.

//Martina