Bloggflytt

Jag har flyttat bloggen inklusive alla kommentarer och inlägg till en ny adress för att få alla bloggar på samma ställe.

Ska försöka se det som en nystart.

Fortsätt gärna läsa på: http://livetnerochupp.blogspot.com/

//Martina

Livet som småbarnsförälder

Jag har försökt sätta mig här och skriva flera gånger, men varje gång kommer nåt emellan eller så börjar Casper skrika och jag måste sluta. Men nu försöker jag när han är nysomnad.

 

Nu är Casper snart 5 veckor gammal. Tiden går så galet fort. Han har börjat le mer och mer, men ännu kan man inte locka fram leendet, utan det kommer när han själv känner för det. Han fäster inte blicken helt ännu, men börjar bli med mer och mer.

 

På gårdagens bvc koll vägde han 4740 gram och var 56 cm lång. Så han växer lillemannen. Och det märks tydligt. Klädhögen med för små kläder växer och växer hela tiden. Helt galet. Tror han har fler plagg som är för små än som är lagom. Storlek 56 börjar bli för liten nu, det är 62 som gäller. Så misstänker att det är dags att hämta barnkläderna på vinden hos pappa. För dem jag plockat med mig hem sträcker sig bara till strl 68.

 

Det är lustigt hur fort man vant sig vid att inte bry sig. Nu menar jag ju inte att jag inte bryr mig om min son, det gör jag. Han är ju det bästa jag har. Utan jag menar mer att man inte bryr sig om att man blir nedspydd. Man torkar bort det och fortsätter med vad man höll på med. Så länge man inte är alldeles blöt om kläderna, då försöker man hitta nåt att byta till. Jag har ingen aning om hur många gånger jag blivit spydd och kissad på sen han kom. Tillochmed blivit bajsad på, men det händer inte lika ofta. Klart att man inte tycker det är mysigt. Men det spelar liksom ingen större roll.

 

Småbarns spya luktar inte så illa. Iallafall inte än så länge.. Det är liksom bara att acceptera, för finns inget att göra åt det.

 

Amningen funkar ganska bra, han tar båda brösten nu vilket han inte gjorde från början. Han får ersättning ca 100 ml en gång om dagen för att garanterat få i sig sina droppar som han behöver. Plus att det känts som att han har behövt det.

 

Gällande det här med amning så hade jag nog tänkt mig att det skulle vara annorlunda. Det är knöligt för mig med mina armar som ständigt domnar när han ska äta. Det spelar ingen roll hur mycket jag har pallrat upp under med kuddar. Och visst det är jättebra att alltid ha maten med sig. Och framförallt är det jättebra att han får i sig allt nyttigt som modersmjölk innebär för immunförsvaret. Hade det inte varit för att ersättning kostar och för det här med immunförsvaret, är jag inte helt säker på att jag hade ammat.

 

Vilket är jättekonstigt, för jag har alltid tänkt att jag ska vilja det. Men jag känner inte det här mysiga fina när han äter. Ibland kan jag göra det. Känna att vi har nån slags kontakt. Men det har jag ju känt lika mycket när han fått på flaska.

 

Helt ärligt så tycker jag mest att det är jobbigt. Jag får ont av amningen och jag har fler än en gång gråtit samtidigt som han ska äta över att jag tycker det är jobbigt. Särskilt när han krånglar och inte tar bröstet, sen skriker för att han är så hungrig. Då önskar jag att jag hade kunnat dela med mig av ansvaret, låta johan ta honom istället.

 

Det är trots allt tur att man är två, för johan stöttar mig istället när han ser att jag tycker det är jobbigt.

 

I övrigt så sover han mindre på dagarna och är vaken mer. Sover ganska regelbundet på natten. Brukar somna kring elva och sova till halv fem. Sen brukar det ta sin lilla tid och de senaste nätterna har han fått sova i sängen efter halv fem. För tar sån tid innan han somnar då och jag är så vansinnigt trött att jag inte orkar gå omkring med honom och lägga honom i sin säng igen. Sin egen säng har vi just börjat med. Känns som att det är dags nu när han har börjat röra på sig mer. Plus att vi inte kan ligga som packade sillar hela tiden. Jag och Johan har fått dela på halva sängen och Casper har haft resten.

 

Vad gör man inte för sina barn.. ;)

 

Imorgon ska vi åka på vår första helgutflykt. Ska till Caspers farmor och farfar och stanna där till söndag. Vi har sovit en natt borta förra veckan när vi fixade det sista med Johans lägenhet som nu äntligen är såld. Då var vi hos Caspers blivande Gudfar och hans familj och det gick ju bra. Så det ska nog gå bra nu med. Det kluriga är hur många blöjor och ombyten man ska ta med sig. Men vi tar väl med alla hans ombyten och hoppas att det räcker helt enkelt.

 

På lördag ska vi testa på att vara borta från honom några timmar. Vilket Johan ju är nästan varje dag. Men som jag än så länge inte har varit. Det blir nog konstigt. Men han ska ju vara med farmor o farfar så han är ju på bra plats. Vi ska över till Öland och kika lite inför sommarens stundande bröllop.

 

Blir ett hektiskt år helt klart. Först dop om några veckor nu och sedan tar min syster studenten, jag fyller 25 vid midsommar och sen en månad senare gifter vi oss. Ett par veckor senare åker vi till Gotland och i höst ska vi förhoppningsvis kunna åka på nån liten bröllopsresa.

 

Gällande bröllopet så börjar det äntligen falla på plats lite mer. Har bokat kyrka och lokal så nu är det bara resten som ska klaffa med. Blir ett enkelt bröllop med familj och vänner. Inte massa släktingar utan vi har prioriterat våra vänner istället. Har varit ganska hemligt ett tag, men nu vet de som är bjudna att de är bjudna och det är skönt iallafall. Skickade det med dopinbjudan, fast bara datumet, inbjudan kommer sen. Och jag hade på nå vis förväntat mig reaktioner på det. Men det har bara kommit ett par. Vilket gjorde mig ganska besviken. Johan med tror jag. Men det kanske kommer. Får väl se.. Kanske bara är jag som skulle reagerat och hojtat iväg ett grattis eller liknande.

 

Aja, nu är det väl bäst att göra nåt annat innan lilleman vaknar igen. Han har trots allt sovit en stund nu, vilket han inte brukar vid den här tiden..

 

¨Ska försöka skriva snart igen, men det var allt för nu.

 

//Martina

Ensam är stark?

Ligger i sängen. Johan sover tungt bakom mig och casper sover
fridfullt framför mig.

Jag har inte lyckats somna ännu. Ligger o funderar över morgondagen.
Johan börjar skolan imon, det betyder att jag blir själv hemma. Jag
har inte varit själv sen 20 dec så blir konstigt.

Lite orolig är jag. Mest för att jag har ont. Tror inte jag är
okapabel att ta hand om min son. Men jag är orolig över att jag fortf
har så ont. O nu har jag ju kunnat lämna casper till johan när smärtan
vart för jobbig. Men från imon finns inte det alternativet på dagarna.

Måste ringa vårdcentralen med o se om jag kan få en tid för mina
armar. Nerverna kommer i kläm massor när jag ammar o händerna domnar o
värker. Problemet som inte fanns i högerarmen innan grav Men som kom i
början o som nu uppenbarligen stannar även efter. Kanske finns nåt att
ta så det vidgas eller nåt o inte kläms lika lätt.

Nu ska jag somna är planen. Vet ju inte hur länge lilleman vill sova.
//Martina

Casper

Vi fick tillslut vår lilla prins! Den 2 januari 2011 kl 14.30  föddes han. Vår alldeles egna lilla Casper. Nu är det snart två veckor som gått och man kommer in i det mer och mer. Man blir dessutom tröttare och tröttare för var dag. Känns som att Casper sover mindre och mindre hela tiden. Förhoppningsvis vänder det igen snart.

 

Amningen funkar ganska bra och han går upp i vikt och så som han skall göra.

 

Födselvikt: 4150 g, utskrivningsvikt 3900 g, vikt vid 11 dagar 4180 g. Så han går upp som han ska och det är ju tur. Då är kämpandet som är stundtals med amningen ändå värt det. Även om jag stundtals nästan hade önskat att det inte hade funkat så att jag lika mycket hade kunnat be johan mata honom på natten eller ibland nu när jag har ont.

 

Svanskotan fick sig en rejäl törn, och så här två veckor efter förlossningen har jag fortfarande så ont att jag ibland knappt kan sitta. Och stundtals kan jagi nte ens stå. Jag har ätit värktabletter i princip varenda dag efter förlossningen. Vilket är väldigt ovanligt för att vara jag. Jag äter aldrig tabletter normalt.

 

På måndag tror jag att jag ska ringa och kolla om mvc har nåt tips för att bli av med smärtan. Att magen inte funkar efter förlossningen gör ju inte smärtan direkt bättre. Men det ska väl lösa sig det med tillslut. Men det tar kraft, milt uttryckt av mig att hela tiden ha ont och inte kunna sova ordentligt. Känner mig så lättgråten och trött hela tiden. Orkar liksom inte engagera mig hela tiden.

 

Casper som har varit ett väldigt tyst barn har börjat skrika och göra väsen av sig de senaste dagarna. Det är så hemskt att höra honom skrika och inget kunna göra åt det. Försöker med allt, men inget verkar hjälpa. Tur att man är två föräldrar. En stor eloge till ensamstående mammor som inte ger upp. Jag hade aldrig klarat allt detta utan Johan. Och särskilt inte förlossningen.

 

Just nu sover Casper och har gjort det ett tag. Vilket är skönt, för då kan jag andas lite.

 

Ikväll får vi gäster så då är det skönt om man är lite på topp iallafall.

 

//Martina

Sista besöket hos barnmorskan

Idag var vi hos barnmorskan för sista gången innan knytet kommer. Vi har gått över 9 dagar nu och min vikt idag är 75.4 kg vilket i praktiken innebär att jag från graviditetens början sammanlagt ökat ca 11.5 kg. Vilket väl är det som sägs vara normalt. Syns ju ingenstans direkt att jag ökat (bortsett från magen då och brösten), men känner mig smalare på andra ställen särskilt armarna. Har ju kunnat ha i princip samma kläder hela tiden, bortsett från tröjor o klänningar som blivit trånga, men det är ju inte så konstigt.

 

Slutmåttet på magen 38 cm. Med andra ord samma som förra veckan vilket var väntat med tanke på att magen har sjunkt o så med.

 

Vi fick se barnets hjärta på ultraljud idag med förövrigt. För hon hade ändå maskinen inne och då tyckte hon att vi kunde kika. Vilket var roligt, för man såg så tydligt hjärtat som slog därinne i kroppen. Såg huvudbenet med o så. Mer gick ju inte se med tanke på hur trångt det är där inne.

 

Hon gjorde även en hinnsvepning på mig. Inte så där vansinnigt skönt direkt. Gjorde ganska ont, fast det gick ju över. Gör mer ont nu efteråt när jag går o så. Vi får väl se om den gör någon nytta. I övrigt föreslog hon en färdknäpp. Hon sa förövrigt att jag är öppen ett par centimeter iallafall och att det var mjukt så hon trodde det var på gång.

 

Om det nu inte kommer igång så ska vi på tisdag ringa och boka tid för igångsättning på onsdag och eftersom jag kommit såpass långt redan nu så skulle barnet tydligen komma samma dag. Så på onsdag har vi garanterat vår bebis. Känns ju ganska galet egentligen. Så som vi har väntat.

 

//Martina

Det blev en...

5+ nu. Dagarna blir tyngre o tyngre att ta sig igenom. Hur Jag än
försöker tänka positivt o tänka på stunden när de säger att det blev
en ... Vad det nu blir. Jag vet att allt, precis allting kommer vara
värt det i den stunden.

Men vägen dit känns jobbigare o jobbigare.

Höjdpunkter just nu:
*är att johan är hemma. Så jag slipper gå ensam o oroa mig för att
allt ska sätta igång när han är som längst bort från mig.
*att magen sjunkit ner så andningen åtminstone är lättare.
*tackvare att johan är hemma blir massa saker gjorda. Såsom väggar som
ska målas blir målade.
*jag vet att vi trots allt har max 9 dagar innan förlossningen sätts igång.

Dagarna går upp o ner. Stundtals värker det i kroppen så dant att jag
inte vet vart jag ska ta vägen. Stundtals är det lugnt. Min vetekudde
har hamnat nånstans i flytten. Så kan inte använda den så som jag
brukar.

Stundtals är jag så rastlös o frustrerad att jag inte vet var jag ska ta vägen.

Vi kan inte gå ut o gå. Vi skulle ändå bara komma en kort bit. Det är
så knöligt att få på skorna numera. Johan får hjälpa mig varje gång så
det är bara när vi ska iväg o göra nåt jag orkar krångla.

Jag hoppas verkligen att knytet vill komma fram snart. Även om jag
njuter av egentiden med johan så längtar vi båda två efter vår bebis.

Och efter alla samtal o undran från släkt o vänner verkar det inte
bara vara vi som längtar...

//Martina

Julafton

Nu är det julafton. Visserligen precis blivit julafton men ändock julafton. Ingen bebis har kommit. Vi väntar fortfarande med spänning. Förvärkarna har kommit till och från och stannat ett tag, sen försvunnit igen. "Mensvärk" har jag haft det med. Så kroppen förbereder väl sig sakta men säkert.

 

Lite svårt att veta vad som är vad för har haft känningar av foglossningarna med de senaste dagarna, blandat med mensvärk. Och vet inte om foglossningen i själva verket är nåt annat.

 

Sen i tisdags har Johan varit hemma med mig, vilket har gjort att väntan på bebis inte känts lika jobbigt trots övertiden. Även om vi vill ha ut vårt knyte snart. Men just nu känns det som att har den ändå väntat så länge klarar vi oss utan bebis även på julafton.. Men vi får se, fylla år på julafton är det ju många andra som gör med, så det går väl det också.

 

Vi får se hur många dagar plus det blir helt enkelt. Julafton är +3. 

 

//Martina