Vi fick tillslut vår lilla prins! Den 2 januari 2011 kl 14.30 föddes han. Vår alldeles egna lilla Casper. Nu är det snart två veckor som gått och man kommer in i det mer och mer. Man blir dessutom tröttare och tröttare för var dag. Känns som att Casper sover mindre och mindre hela tiden. Förhoppningsvis vänder det igen snart.
Amningen funkar ganska bra och han går upp i vikt och så som han skall göra.
Födselvikt: 4150 g, utskrivningsvikt 3900 g, vikt vid 11 dagar 4180 g. Så han går upp som han ska och det är ju tur. Då är kämpandet som är stundtals med amningen ändå värt det. Även om jag stundtals nästan hade önskat att det inte hade funkat så att jag lika mycket hade kunnat be johan mata honom på natten eller ibland nu när jag har ont.
Svanskotan fick sig en rejäl törn, och så här två veckor efter förlossningen har jag fortfarande så ont att jag ibland knappt kan sitta. Och stundtals kan jagi nte ens stå. Jag har ätit värktabletter i princip varenda dag efter förlossningen. Vilket är väldigt ovanligt för att vara jag. Jag äter aldrig tabletter normalt.
På måndag tror jag att jag ska ringa och kolla om mvc har nåt tips för att bli av med smärtan. Att magen inte funkar efter förlossningen gör ju inte smärtan direkt bättre. Men det ska väl lösa sig det med tillslut. Men det tar kraft, milt uttryckt av mig att hela tiden ha ont och inte kunna sova ordentligt. Känner mig så lättgråten och trött hela tiden. Orkar liksom inte engagera mig hela tiden.
Casper som har varit ett väldigt tyst barn har börjat skrika och göra väsen av sig de senaste dagarna. Det är så hemskt att höra honom skrika och inget kunna göra åt det. Försöker med allt, men inget verkar hjälpa. Tur att man är två föräldrar. En stor eloge till ensamstående mammor som inte ger upp. Jag hade aldrig klarat allt detta utan Johan. Och särskilt inte förlossningen.
Just nu sover Casper och har gjort det ett tag. Vilket är skönt, för då kan jag andas lite.
Ikväll får vi gäster så då är det skönt om man är lite på topp iallafall.
//Martina
