Snart halvtid

Nu är vi i vecka nitton, tänk vad tiden går fort. Imorgon är det dags för ultraljud, känns helt knäppt. För var ju så himla länge kvar när jag bokade det.

Grekland gick bra, men värmen var jobbig. Särskilt första dagarna, men skuggsolning och mycket vatten gjorde det lättare. Gick mycket pengar på mat med, eftersom jag var hungrig hela tiden. Men det gick det med. 

Förra veckan var vi dels i Floda hos mina kusiner, dels hälsade vi på mormor och dels hälsade vi på Karl och Sara o barnen. Karl och Johan fixade och slängde allt skräp från vinden i halmstad, samt bar ner de möbler från varberg som skulle upp till jönköping. Så sent på torsdagskvällen begav vi oss mot jönköping. Var inte hemma förns ett på natten, så släpet fick stå till morgonen dagen efter, då Andreas och Johan bar in lite i huset och det mesta till vinden hos pappa. På kvällen åt vi pizza och såg på film hos My och Andreas.

Sen har vi mest fixat med huset till och från. Blir bättre hela tiden, men min förhoppning om att allt skulle vara klart när vi kom hem igen efter nästa semesteretapp får jag nog tänka om på. 

Det är skönt att vi bor under samma tak. Och det är faktiskt inte konstigt alls att umgås varje dag istället för varje helg bara. Inte att jag trodde det, men det hade ju kunnat bli så. Det vet man ju inte innan. Men skönt att det blev så bra som man hade tänkt!

Imorgon börjar vi dagen med ultraljudet, och jag har varit väldigt orolig över hela grejen. Så orolig över att de ska säga att barnet är dött och att det bara är att vänta ut att kroppen inser det. Inte särskilt orolig att det skulle vara nåt fel på barnet i övrigt. Nej det tror jag inte. Antingen så lever det och är friskt eller så finns det inte alls. Vet inte riktigt varför jag tänker så, men Johan försöker lugna mig så gott han kan iallafall.

Nu känner jag mig dock inte lika orolig, har börjat känna mer och mer tecken (förutom att jag blir rundare kring magen). Har kunnat känna bubbel från magen när jag har haft handen på, och även Johan kunde känna lite igår. Men inte utan stöd från min hand.

Förns sent igårkväll, när jag hade massa värk i ryggslutet och la en varm vetekudde i svanken. Vet inte om jag hamnade bra eller nåt, för då kunde jag plötsligt känna hur det rörde sig utan att jag nuddade magen. Helt klart en konstig känsla. Så jag tror i varje fall att det är lilla barnet jag känner. Det får vi ju veta imorgon.

Var på massage hos mamma idag, fick passa på innan magen blir för stor. Nu gick det att ligga på magen dessutom. Rätt mysigt att känna hur det rörde sig i mig samtidigt som mamma masserade upp mina trötta ryggmuskler. 

Imorgon ska jag dessutom till sjukgymnasten och vi ska åka till Skåneland och hälsa på Daniel, Johanna och Joseph (Johans bror med familj). Sen nån dag senare, vet inte när åker vi vidare mot Kalmartrakterna och Öland och hälsar på svärföräldrarna. Samt passar på att sova en natt eller så i tältet. Får hoppas att det ska gå bara. Men det tror jag. Min kropp är ju van vid att sova i den miljön. 

I övrigt har jag blivit ännu mer lättgråten. Massa konstiga saker som gör att jag nästan bryter ihop. Än så länge har det tillexempel varit för mycket socker i teet, att min handduk var blöt när jag skulle duscha och jag vet knappt var. Jag gråter ömsom skrattar, och Johan skrattar åt mig. Det hade troligtvis jag med gjort om jag sett mig. Jag kan ju förstå komiken i det hela, men är ju ändå inte roligt. Är på riktigt jobbigt att inte ha kontroll över sina egna känslor. 

På återseende!

//Martina